Agnes tänker plötsligt på allt som försvinner när en människa dör. Alla den människans minnen, alla kunskaper, allt den människan varit med om i sitt liv, allt hon eller han inte berättat för någon, alla som älskats av och älskat just henne eller honom. Skatter som Agnes önskar fördes vidare före döden.

Mannen hennes är ett exempel på detta. Han hade så många berättelser han inte delade med sig av, så många och ofta oväntade kunskaper och skickligheter, så mycket värme och kärlek (som han i och för sig ibland delade med sig av, mer än Agnes riktigt kunde smälta). Hans minnen av släktens föregångare trodde han aldrig att någon annan var intresserad av. Kanske var det så, nu går det inte att ändra. Hans minnen är borta med honom. Men än har Agnes sina minnen, än minns hon honom.

Och i huvudet har hon några rader ur Elisabet Hermodssons Disa Nilssons visor: ”Vackre Apollo, mitt tal dig ej lyster… jag smekt dina lemmar, vi älskat på heden tills ljungen blev öm…”

Att älska tills ljungen blir öm – en nåd att stilla bedja om. Tankar och minnen av mannen hennes får henne också att minnas kärleken, smekningarna, hänryckningen och gråten ibland. Idag är saknaden mjukare, och konstant. Hans fysiska form finns inte längre, men han finns så länge hon finns.