Varför kan jag inte kinesiska? Och varför kom jag inte på idén att skapa västerländska namn till kinesiska barn, med förklaringar och översättningar, och angivande av egenskaper som de kinesiska föräldrarna ville ha? Då hade jag varit miljonär när jag var 16-17 år. Jag gjorde inget av ovanstående och är därmed inte heller miljonär, inte ens nu när jag är 77 år.

Vad finns fortfarande kvar att komma på, att uppfinna, att lansera?

Hos tandhygienisten häromsistens hävdade jag att jag ”nästan mediterade”, medan hon städade mina tänder, skrapade och grävde. Otrevligt, men uthärdligt. ”Imponerande” tyckte hon. Jag vet bara att jag använde samma teknik som när jag var som mest ångestfylld över mitt spelmissbruk – slängde in ett mantra, ett meningslöst ord som upprepades tills inget annat fanns i huvudet. Fungerade hyfsat då, fungerade bra nu i tandläkarstolen.

Har ingenting med min inledning att göra. Ingen ny uppfinning, bara gammal klokskap. Användbar i många sammanhang. Och lite ny.

Med fotografen Viktora Davidsson idag behövdes inga mantra. Bara förtroendefull tillit, och hennes lågmälda uppmuntran. Gillar henne mycket, kan rekommendera henne för alla slags uppdrag, framför allt sådana där objektet är ovilligt och säger sig avsky att bli fotograferad. Som jag till idag.

De senaste veckorna har innehållit flera liknande upplevelser. Gamla rädslor och undvikanden har visat sig vara fina erfarenheter – tandläkarbesöken hos Akut Tand vad det nu heter i Stockholm är ett exempel. Kom dit i panik, fick hjälp, kom igen för undersökning etc – fick ett bemötande och insatser som definitivt fått mig att tycka att det är härligt att komma tillbaka. Trots att jag blir absolut pank på köpet.

Jag tror att jag får ta och skärskåda vilka andra fördomar jag månne har, om sådant som jag tror mig helst vilja slippa. Sådant som senare visar sig vara mycket fina erfarenheter och inte alls som jag föreställt mig.

Photo by Rakesh Gohil on Pexels.com