Agnes läste, och fortsatte läsa. Skrivandet fick vänta, just nu ville hon veta mera om de vars minnen bands och därmed lät dem glömma det de kunde minnas.

Samtidigt försökte hon bestämma sig för om hon skulle vilja få sina minnen bundna så, bortglömda, som om de aldrig varit ens minnen. Nej, det skulle vara som att hoppa över tid i livet, även om det varit tid som gjort ont. Den var också en del av hennes liv, ibland kanske en viktig del, viktigt liv.

Tystnad. Som när Agnes valt att inte använda hörapparaterna. Då är det så tyst att hon behöver göra något för att veta att hon och världen omkring henne finns. Bara få en bekräftelse. Inte större än så. Just nu har hon öronen med sig, och hör hur spisen knäpper. Hör hur fd makens tofflor hasar över golvet när han hämtar sin bok. Hör hur tyst det är utanför huset. Inget trafikbuller, inga hundar som skäller, inga människor som pratar för högt i sina mobiler. Ljuvlig tystnad, som hon kan välja att göra ännu tystare.