Kväll, efter en lång dag och dessförinnan en lång natt. Kändes som om jag låg vaken i timmar, och kanske gjorde jag det. Var ute med Molly runt klockan sex i morse, frukost och sedan in till tandläkaren i stan till halv nio.

Har köpt Ferrari Brut, bubbel till födelsedagsfirandet i morgon hos vänner på Ekerö. Hoppas hinna köra någon tvättmaskin innan jag åker dit, Molly får följa med, fd maken stannar hemma. Tillbaka igen på fredag. Kanske åker vi hem till mitt över helgen. Nästa vecka möte på förlaget och tandläkaren igen. Känner mig splittrad, och har inte riktigt energi åt något håll.

Tittar alltför förstrött på teve om könskorrigering, stopphormoner, transition och detransition – har inget ljud. Varför plötsligt denna nya värld, varför denna stora ökning – tydligen framför allt bland unga som är födda som flickor – varför så bråttom med behandling? Varför lagförslag om att sänka åldern för behandling (som om jag förstått det tillbakavisades)? Hur mogen är en ung människa att fatta livsavgörande beslut som kanske inte går att göra ogjorda? Tavistock i England verkar ha rätt inställning, talespersonen menar att det ska få ta tid att hitta människan därinnanför den osäkra ungdomen. Här i Sverige tycks det mera vara politik, opportun politik. Trendigt. Politiskt korrekt. Men jag kan ha missförstått det hela…

Vännen Johanna lever som transperson, född man i en mans kropp, men vill inte varken opereras eller hormonbehandlas. Det finns många sätt att hitta sin identitet, och det behöver få ta tid. Att gå igenom hela den här övergången från ett kön till ett annat och kanske ångra sig efter några år – det måste vara obegripligt svårt att leva med. Lika svårt som att leva i ”fel” kropp, som kvinna eller man när hela din varelse uppfattar att det inte är din identitet.

Det är tufft att vara ung idag.

Snart…