Har de senaste veckorna tuggat på mina egna texter så att ögonen vindar, strukit och lagt till. Ibland undrat om det faktiskt är jag som skrivit det som står där. Brottats med minnen som gör ont och glatt mig åt minnen som gör gott. Bestämt mig för vad jag vill ha kvar i manuset till min bok, och vad som kan tas bort så att antalet sidor blir mera hanterligt.

En tämligen påfrestande process, mycket återstår ännu.

Bloggen har fått vila medan jag ägnat mig åt ovanstående. Några trogna går fortfarande in varje dag och kollar om jag lagt in någon ny text. De blir möjligen besvikna, åtminstone kan de konstatera att där är tomt.

Det jag kan berätta just nu är att energin är riktad mot dåtid i form av det jag tidigare skrivit om mitt spelberoende och spelmissbruk, om ”mannen min”, om åldrande. Idag finns förmodligen spelberoendet kvar, men hållet i schack av vilja och registrering på spelpaus.se. Åldrandet fortgår, inga katastrofala allomfattande nyheter där. Och mannen min fattas mig, han är död sedan snart tre år. Han är också mycket saknad.

Nu har jag sedan något år en ny verklighet att förhålla mig till, igen. Bor oftast hemma hos fd maken som behöver mig som en relativt stabil resurs i sitt eget åldrande. Vi åker på besök i mitt hem emellanåt, jag är fodervärd åt Molly och jag skriver. Något varje dag även om det inte alltid syns i bloggen. Ibland korrekturläser jag och redigerar andras manus, det är enklare än att göra samma sak i det egna. Livet står inte stilla. Men Agnes har för ögonblicket dragit sig tillbaka.

Photo by Pixabay on Pexels.com