Minnen och sorg

Rastlös, inget viktigt eller bra att läsa, dito inget att skriva. De senaste veckorna har ägnats åt att gå igenom texter jag skrev för nästan tio år sedan. Minnas allt som hände då och åren dessförinnan, glädjas åt somligt, sörja annat. Faktiskt inte skämmas längre på samma sätt som då, men känna skuld och inse omfattningen av min svekfullhet. Mot mig själv, men framför allt mot mannen min – som nu är död sedan tre år. Tror att han skulle ha glatt sig åt att det tycks bli en bok ändå, till slut, efter bådas vår vånda och sorg.

Det här påverkar mig. Att ha registrerat mig på spelpaus.se, och gjort allt spel om pengar i Sverige omöjligt – det känns just nu som en trygghet. Flyktspelandet på internetcasinon darrar i mig, trots att det nu är länge sedan jag faktiskt spelade. Speldjävulen är lättväckt, men än är jag utom räckhåll. Än gör jag annat, som nu. Skriver utan att ha någon klar idé, skriver ändå som så många gånger förr.

Jag tror jag får skrämma liv i Agnes igen, hon har tagit igen sig länge nu. Och hon behövs, jag behöver henne och hennes vardagsprat, hennes stående stadigt på jorden. Om jag minns rätt så gör hon det. Det gör inte jag för ögonblicket, jag känner mig omskakad och ostadig. OCH bestämd, något casinospelande blir det inte, igen.

Å andra sidan kan jag heller inte lösa hur många supersvåra sudoku som helst, kolla Facebook hur många gånger som helst, eller se efter om jag fått några mejl flera gånger om dagen. Det har jag inte (annat än oönskad reklam). Går ut med hunden gör jag åtminstone fyra gånger per dygn, kortare och längre promenader. När matlagning, handlande, städning, tvätt och diverse ärenden med fd maken är avklarade, då ägnar jag mig åt den här sortens planlösa skrivande. Det som ändå sysselsätter mina fingrar åtminstone, plus någon del av hjärnan förmodligen. Åtminstone den som korrekturläser och korrigerar vartefter. Att skriva är fortfarande en livlina, oavsett resultatet.

20190309_091006.jpg

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Minnen och sorg

  1. bergalott skriver:

    Skriv ändå!
    Det rådet har jag fått av dig många gånger när jag känt mig vilsen. Så tacksam för det.
    Kan mer än väl förstå den känsla som behärskar ditt inre när gamla skrifter ska analyseras och tänkas kring. Gud va jobbigt. 😦 Och det går inte att skratta eller flamsa bort hur gärna jag än önskade jag kunde göra det – för din skull. Men vi är kvinnor – starka kvinnor! Japp 😉
    Kram ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Kram vännen – gott att läsa dina ord det första jag gör efter morgonpromenad och frukost! Så visst skriver jag ändå, och inte skrattar jag ofta, ler ibland… Starka är vi och starkare blir vi med varandra, tack för att du finns!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s