Krävande pinaler

Jansson är uppäten, god var den. Nu är Agnes redan så trött att hon skulle kunna krypa i säng. Det är för tidigt. Om en stund går sonen ut med Molly igen, båda – och Agnes – nöjda. Och fd maken också. Han har de senaste dagarna haft svårt att se vad klockan är, skulle behöva ha en klocka med digital information i stället för den gamla vanliga med visare som han har. En försämring jämfört med hittills.

Förvaltaren hemma hos Agnes har meddelat att han har spillvirke som hon kan få till ved. Och ved från skogen lite längre fram. Han är en pärla. Sotaren kommer i veckan, så då får de se till att vara där. Snön från i morse lär ha försvunnit under dagen, åtminstone hoppas Agnes det. Inga vinterdäck på längre…

Det känns som om hon behöver vara hemma hos sig åtminstone ett par dagar snart. Diverse behöver städas ut och forslas bort. Döstädas. Alla prylar och onödiga möbler jagar henne om nätterna. Hon fördelar linne och dukar (en del till Sumpan, en del till Djurö, lite kvar därhemma). Snapsglasen behöver varken hon eller någon annan. Soffbordet på hjul står nu under skrivbordet i gästrumme, syns nästan inte och tar ingen plats som kan användas för annat. Skänken står där den står, tom – både den och soffbordet är hon beredd att skänka bort mot avhämtning. En soffa också. Byta mot bokhyllor?

Och det som kan kallas loppisprylar i lådorna utanför skrubben. Det känns inte som om hon kommer att kunna åka till någon loppis, vem ska t ex ta hand om hunden? Om hon blundar och tar lådorna i bilen till återvinningen och släpper dem där, kan hon då glömma vad de innehöll? Alla kläder hon inte använder, inte har använt på ett par år – ge bort, försöka sälja? Frackskjortorna, fracken, den hellånga fina yllekappan, dito trenchcoaten. Kängorna till långfärdsskridskorna, skridskorna är bortlovade till Näsåker vid nästa besök där. Ett par oanvända arbetskängor med förstärkning. Det nötta fiolfodralet. Mormors gamla isärplockade vävstol.

Det är krävande att ha så mycket ansvar för pinaler som en gång kanske var viktiga, men inte är det längre.

20180201_100719[5425]

soffbord

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s