”Är det lördag idag?”

”Nej, måndag.”

En morgonkonversation här i huset. Ordet dagvill får ännu en dimension numera. Men det är bra att fd maken fortfarande ställer frågorna, och att jag ofta kan besvara dem. Han blundar där han sitter i soffan, sover inte men stänger kanske om sig, smiter en stund från en verklighet han inte riktigt känner igen. Tror jag som inte vet. Fortfarande är han klar över var han är, vem han är och vem jag är. Igår tänkte han nog på vår son Mats som är död. Han frågade ett par gånger när Mats skulle åka hem – och menade vår yngste son som var här.

Det är fem år sedan Mats dog, här på landet. Lång tid och ändå inte. ”Bortom nära” är han med oss härute. Mina samtal med honom är tysta, i mitt huvud. Han svarar just inte, men det gör mig gott att ändå prata med honom. Liksom med mannen min, även han död sedan tre år.

Idag har jag ännu ett annat liv, inte ett som jag planerat och ville ha, men ett där jag behövs just nu. Uppbrott, vägskäl, avslut och början, ibland nygammal sådan. Livet är fortfarande något jag är tacksam för, även om jag hisnar emellanåt. Och vill lägga mig ner och bara bli omhändertagen, ibland. Ett svagt minne ekar i mig, en sång och en röst, något om att ”lay me down” men jag kan inte komma på vem som sjunger vad. Får väl fantisera ihop fortsättning och melodi och sjunga för mig när ingen annan än jag hör. Kanske Molly tål det. En annan gång.

Längtar till havet gör jag också, alltid…

Photo by Matt Hardy on Pexels.com