Råstekt potatis, vitlökssmör och helstekt oxfilé (en lagom stor/liten bit som blev över förra gången och sedan dess legat i frysen). Sallad med tomater och röd parika till. Duglig middag en tisdag. Nu ligger Molly som inte fick del i denna måltid på köksgolvet och undrar om hon ska vilja ut och kolla den där skällande grannhunden två hus bort. Hon bestämmer sig för att avvakta. Vi andra sitter där vi sitter, fd maken har diskat och väntar på Rapport. Gaia-melonen får mogna till i morgon.

Det går ingen nöd på oss. Lekamligen. Ett ord som ser väldigt konstigt ut när jag ser det skrivet. Både min och fd makens kroppar mår hyfsat bra, han går dåligt – men han går. Och jag går. Jag saknar stimulans av samtal som inte längre är möjliga, kanske gör han det också. Jag hoppas att han inte vet om det i så fall. Hur som helst är det inget han uttrycker.

Försöker läsa Joyce Carol Oates´ ”Änkans bok”, och det enda jag hela tiden kör runt i mitt huvud är ”jag blev aldrig någon änka” när mannen min dog för tre år sedan. Jag tog inte hem hans tillhörigheter från sjukhuset, såg honom inte när han dött, ordnade inte med någonting kring hans död och begravning, tog själv reda på när begravningen skulle äga rum och gick dit i sällskap med son, sonhustru, vän och systrar. De behövdes.

Jag kan känna igen Oates´ oförståelse, hur hjärnan inte vill fungera, glömskan, irrationella tankar och beslut. Samtalen som fortsätter om än ensidigt. Saknaden, oförmågan att omfatta att han nu inte finns längre, vare sig han hette Ray eller något annat. Det är plågsam läsning, om det handlar om att boken kanske inte är särskilt ”bra” eller om mig vet jag inte ännu. Fortsätter i morgon.

Just nu fungerar inte fd makens hörlurar, ingen begriper varför. Molly blir tokstressad när jag blir det och far omkring. Jag kan inte fixa detta, han kan inte. Försöker tro att det kanske är batterierna som var urladdade så ett gäng andra sitter nu på laddning, till dess får fd maken läsa det som går att läsa eller strunta i teven. Ibland blir det för mycket jag ska klara, så där omedelbart. Strejk.

En stund senare – Molly har tömt ut sophinken igen, dörren står på lite glänt eftersom tvättmaskinssladden gör att den inte går att stänga… Jag torkar golvet igen. Så gömmer hon sig under min säng – stackars liten, stressad – och när jag släpper ut henne en stund vill hon inte komma in. När hon väl kommer in ska hon få lite torkad blodpudding (för utståndna kval) och då hoppar hon så att hon landar i sin nyss påfyllda vattenskål. Jag torkar golvet igen. Nu har vi lugnat oss allihop, fd maken läser texterna om EU-valet, vi får inte till ljud vare sig i hörlurar eller utan hörlurar. Ett problem för morgondagen. Nu är jag färdig för idag.

Photo by FOX on Pexels.com