Nyss läste Agnes en bok som hon slutade läsa. Den gjorde för ont, av oklara anledningar. ”Orkney” av Amy Sackville, på engelska. Läs själv. Till Orkeny-öarna (eller Shetland) vill jag fara någon gång i livet.

Skärgårdssoppa (Kelda) med bra räkor, plus ost och kanske melon (den väntar på skärbrädan ifall att). Middagen. Solen lyser fortfarande, Molly har kommit hem efter kort utflykt, fd maken diskar.

Livet är vackert, världen är det också för många av oss. Inte för alla. Inte för de som skickas härifrån till Afghanistan, inte för barn som skiljs från sin mamma, inte för de som länge får vänta på besked om uppehållstillstånd. Men för oss andra, som lagom friska, lagom svenska, lagom gamla och lagom rika/fattiga – så är världen vacker. Fortfarande kan den inge hopp, ännu kan även Agnes få för sig att mycket är möjligt, om än inte allt. Men mera än när hon är ledsen och inte vill någonting alls. Om hon bara kommer ihåg att andas, och att mantra om nätterna när hon vaknar utan att omedelbart kunna somna om. Om hon bara inser att varje ögonblick har sin fröjd, att varje hennes andetag är ännu en stund, ett ögonblick av liv. Om bara.

Hon använder orden för att fortsätta, orden gör henne gott, de får henne att vilja någon mera, något annat – något hon ännu inte känner till. Fingrarna gör så gott de kan, men ännu fattas henne de ultimata (?) orden. Den som ska tala om för henne att just de är de hon saknat, alltid. Att nu är de här, hennes ord. Hennes – och alla andras. Allas våra ord är allas, ingens ord är unika, de har alla uttalats eller skrivits eller tänkts eller önskats förut. Av någon, av dig, av Agnes.

En gång för länge sedan läste Agnes korrektur på en bok om Muckle Flugga. Hasse Alfredsson och Kim Meurling, ”Bästa vägen till Muckle Flugga”. Namnet på ön bland Shetlandsöarna har fastnat i hennes minne. Om inte Orkney så dit, vill hon. Nu har hon beställt den boken på Bokbörsen, hon har nog saknat den länge. Hon hoppas den håller för omläsning.