Blåbärssylten satt kvar i mallen, nu är den borta.

Agnes har fått bekräftat att Molly blir rakad på tisdag. Det är hon glad för, vad Molly tycker om saken lär visa sig. Klorna klipptes idag, och bada henne kan Agnes göra själv (samtidigt som hon själv duschar). Torka Molly går fort om det är så varmt som nu och hon är av med det mesta av lockarna. Det visar sig också.

Ibland handlar livet enbart om att ta det lugnt, låta det som händer ske, ge sjutton i att uppröra sig, andas och inse att det går nog ännu ett tåg. Ännu någon dag med nya beslut och möjligheter, ännu ett ögonblick av tänkbar nåd eller motsatsen. Just nu handlar det om att Molly blir av med sin vinterpäls. Det är bra (själv borde hon klippa håret, men det får vänta till nästa vända in till stan).

Förvaltaren på gården där hon bor har lovat att tömma brevlådan, så att inget förstörs av eventuellt regn innan hon kommer dit igen. Tack. Hon har flera möjligen läsbara böcker från biblioteket bredvid datorn, ett manus i datorn som ska gås igenom vad gäller ändringar, ett annat manus som hon är betrodd att skriva in sina ändringar i direkt. Hennes eget manus ligger hos redaktören som väl återkommer så snart hen kan…

För ögonblicket är Agnes väldigt trött på att tvätta, tänka ut mat för dagen, se till att det finns hemma som behövs, och laga till det hela. Hon skulle vilja sätta sig vid ett bord där någon annan lagat maten. Det är länge sedan nu, tre år sedan mannen hennes ofta lagade deras måltider. Eller öppnade ostronen. En gång har hon själv öppnat ostron sedan han dog, de blev skräpigare än förr, men det gick och de smakade bra. Ändå är det något med ostron, de ska inte ätas i ensamhet. De kräver ett kärleksfullt sällskap, eller åtminstone sällskap för att smaka som bäst.

Vår, ljuvligheter av värme, blomster och nytt liv. Vår de senaste fem åren har också inneburit död, sorg och saknad, begravningar, ensamhet och annat som inte varit direkt glädjefyllt. Deras son dog för fem år sedan, en god vän så totalt oväntat och lika orimligt som sonen, för fyra år sedan och så mannen hennes för tre år sedan. Hon vet, inser och förstår (kanske) att hon själv är så gammal att det är rimligt att omges av flera döda än levande. Ändå var det enbart mannen hennes som ”hade åldern inne för att dö”. Och han visste det, och sade det själv samma kväll som han dog.

Men Mats och vännen var för unga, de borde ha fått fortsätta sina liv, fått fortsätta att göra det bästa de kunde av de liven. De fick inte det. Eller så gjorde de vad de kunde och det räckte inte. Spelar ingen roll, de är döda. Och alla finns de ”bortom nära”.