Agnes smörjer in händerna. De blir inte vackrare för det, men en aning mjukare, inte så torra.

Nu har hon löst både Svenskans och DNs supersvåra sudoku, flera ids hon inte leta efter. Vad återstår då, när den enda bok hon möjligen vill läsa är Cullberg/Sahlins ”Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof”, Oates´ ”Änkans bok”, Keyes´ ”Hemligheten på Mercy Close”, eller ”Orkney” av Amy Sackville. Samtliga innebär att hon behöver ta sig över någon sorts motstånd. Ingen av dem skriker ”läs mig”. I morgon är det nog dags för biblioteket i byn igen.

Fd maken kan titta på och lyssna till teve igen. Vad som var fel med hörlurar och teveljud, och hur det gick till när allt åter fungerade, har ingen av dem begripit. De får nöja sig med att. Hans lyssnande innebär att Agnes kan plocka ur sina hörapparater, hon behöver inte höra något just nu. Och det är skönt, den totala tystnaden som omger henne utan hörselhjälpmedel är vilsam och lugnande, när hon kan välja den. Ungefär som ensamheten. Just nu längtar hon efter sin ensamhet, den som tar sig uttryck i att ingen mer än hon vill att hon ska göra något. Att det bara är hon som bestämmer vad som ska ske. Hon skulle behöva den sortens ensamhet just nu, utan fd maken och utan Molly, för att jobba vidare med att redigera sitt manus.

Det får nog trots allt bli ”Orkney” som kvällsläsning om en stund. Om inte annat så är den boken i hanterligt sängformat.

Photo by Denis Lomme on Pexels.com