Livet då, med mannen min och efter mannen min, före hans död. Det livet tränger sig på just nu. Delar av det drömmer jag om nätterna, minns och gläds, minns och sörjer. Samtidigt har jag ett liv också nu, varje dag. Utan mannen min, men med omsorg om mig, fd maken och Molly. En liten värld som ändå kräver sitt. De levande sönerna får klara sig på egen hand. Mats pratar jag med, på något sätt, varje dag.

Ofta behöver jag något jag inte har här. Det jag saknar finns antingen i fd makens lägenhet i stan, eller hemma hos mig. Just nu vill jag ha skrivaren här, och den i Sumpan är lättare än min. Å andra sidan finns hela mitt utskrivna manus därhemma, jag behöver det också för att få överblick just nu. Och på tisdag ska Molly bli av med sin långhåriga päls, det måste också in i logistiken. Livet är krångligt.

Fysisk, rumslig ensamhet behöver jag också, för att kanske få gjort det jag må göra med manuset. Lättare att skriva än åstadkomma. Den andra sortens ensamhet, den inre, är med mig utan att jag gör något. Som alltid, en ständigt närvarande och oomkullrunkelig grund för min tillvaro. Kanske allas.

Vill inte tända en lampa mitt på förmiddagen, men börjar inse att den skulle göra tjänst. Lite artificiellt ljus kanske får melankolin att flytta på sig. Mangomuffins och kaffe fungerar förmodligen också. Måste testa. Nu.

Photo by Pixabay on Pexels.com