Photo by Charles on Pexels.com

Regnar fortfarande. Molly ligger på tork bredvid min fåtölj. En aning ljusare är det nog, om jag ser efter ordentligt. Och det blåser hej vilt.

Morgonens melankoli vill inte dra sig tillbaka. Jag försöker läsa, försöker lösa sudoku, kollar energilöst på FB, städar skrivbordet. Hjälper just inte annat än för en kort stund. Mangomuffins duger som distraktion medan du äter dem (ja, två), och går fort över. Idag handlar visst det mesta om att komma ihåg att slappna av i käkarna, andas och skriva. Garderoben har jag städat, vilket bara innebär att långärmat ligger för sig, kortärmat för sig och resten annanstans. På golvet står fortfarande en stor påse med kattsand. Dags att slänga den. Det som kan hänga hänger i garderoben. Trosor och strumpor ligger i bokhylleskåpet. Bakom dörr.

Syrrans inlandsbaneresa var inte förrän i början av juni – jag och datum blir lätt fel. Vet i alla fall att äldste sonen far iväg i morgon på en vecka. Han får fira sin födelsedag borta.

Soppåsen ligger ute på trappen för att bäras ner till soptunnan. Solen, ja det måste vara solen, tittar fram ett ögonblick. Och försvinner.

”Släpp käkarna loss…”.

Kanske är det en bra idé att plocka fram Agnes ur de interna gömmorna. Hon kanske kan få Margareta att sluta älta sitt (o)humör, och se något positivt någonstans. Agnes – vad säger du om att komma hit? Vill du vara med? Retas, skoja, tala om något allvarligt, ställa kloka och svårbesvarade frågor? Nää, hon har ingen lust hon heller. Då är det väl så. Just nu.