”K”

Har just avslutat läsningen av ”K”.

Katarina Frostenson refererar till många författare och filosofer i sin bok. Alltför många kan jag tycka som inte är ingående bekant med flera av dem. Ett citat av Primo Levi fastnar, ”inte hämnas, men heller inte förlåta” .

Hon är oförsonlig, anklagar många (för mig okända) människor för lögn, förtal, hat och avund. Jag läser och försöker hålla hennes och hennes makes skuld eller icke-skuld borta från läsandet. Det är svårt. Hans dom har fastställts av hovrätten. Hennes inblandning, om någon, har inte belagts. Hon medger en viss tankspriddhet som gjort att hon inte informerat om sitt delägarskap i handelsbolaget…

Boken gör ett annat intryck på mig än det mina fördomar om hela historien fått mig att vänta mig. På ett märkligt sätt får boken mig att känna igen mig själv – utan jämförelser i övrigt. Jag befinner mig på den ”andra sidan”, min skuld och skam i samband med mitt spelmissbruk gick inte att ifrågasätta, jag var skyldig till det jag själv och andra anklagade mig för. Mitt eget skrivande blev ett sätt att fortsätta leva. Det gör de här två  också . De lider, väntar och lever. Hon skriver. De äter och dricker, hon vandrar i Paris och låter Seine förtrolla och skrämma henne. Medan boken skrevs var deras liv ofta närmast outhärdligt. Hennes övertygelse är att de är orättmätigt anklagade, offrade på ett altare som handlar om att misstänkliggöra och förvandla Svenska Akademien. Hon tvivlar inte på sin sanning.

Delar av boken kunde ha strukits före tryck. Långa stycken där hon skriver om sig själv som ”Hon” får mig att tappa läslusten och slarvläsa – kanske missar jag något. Kvar hos mig blir en bild av en människa, kanske två – som inte vill hämnas, men heller inte förlåta de svek de upplever sig ha fått utstå. Deras värld idag är en annan än den de levde i för ett par år sedan. Jag hoppas de kan återskapa glädjen i livet igen.

Läs boken oavsett vad du vet eller tror dig veta om det som hänt.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s