Halv sex tyckte Molly att vi skulle gå ut. Så det gjorde vi. Därefter var det inte någon idé att lägga sig igen, så nu sitter jag här och kollar Facebook. Inser att vår sondotter också är vaken… Hennes farfar sover fortfarande. Molly också igen, i sin bädd.

Det ser ut att bli vackert även idag, solen har börjat värma och vinden är snäll. Idag ska myggfönstren sättas i, nätterna blir för svettiga och svårsovna med stängda fönster.

Fortsatt redigering av mitt bokmanus idag, jag stryker, flyttar om, skriver lite nytt, blir ledsen och sorgsen, och glad – om vartannat. Många minnen, en del gör ont, andra gott. Saknar mannen min, jag kallar honom fortfarande så och han kan inte protestera. Ingen annan har heller någon rätt att säga emot. Han är och var mannen min, också när han inte var det. Han fattas.

Vår son Mats fattas också, hans dotter saknar honom, vi saknar honom. Hans yngste bror fyller femtio år i höst, själv blev han aldrig så gammal. Fem år sedan han dog, tiden  har gått ofattbart fort och samtidigt lika obegripligt långsamt. Här på landet finns han i det han gjorde här. Och han finns i våra hjärtan. Tror att han vet och visste att han är älskad.

Photo by John-Mark Smith on Pexels.com

Dags för frukost utomhus om en stund, nöjer mig med en kopp te så länge.