Höra eller inte höra

Bästa vännen och Agnes har försökt få till det i flera veckor utan att lyckas. Kanske kan de ses, på landet, på onsdag – om det inte spöregnar. För då stannar vännen i stan, Agnes, Molly och fd maken är på landet även om det regnar.

Just nu lyser solen, och det blåser lite här i Sundbyberg. Men väderförutsägelserna framöver lovar regn, och lägre temperaturer. Vi lär få se.

Vi har ätit sushi, lättlagat. Med extra inlagd ingefära och extra wasabi. Ost efter.

Agnes tar ur hörapparaterna för att slippa höra ”Fråga Doktorn”s pladdrande glada röster, de blir närmast plågsamma och påträngande när hon hör de två programmänniskorna. Det är faktiskt en fördel att kunna plocka bort hörandet när det passar, och en fördel att kunna höra när det passar. Just nu passar det inte, Rapport visar diverse inslag med exploderade hus en förmodat hotfull man som senare sköts av polisen, fjärilar och dubbla mord. Agnes kan leva utan att veta riktigt vad det handlar om.

Farbrorn mittöver gatan har torkat sina fönster, idag igen. Och han har fina pelargoner i balkonglådorna, nu har han stängt balkongdörren för kvällen. Hon gläds åt att han verkar vara i fin form, i vintras såg han lite hängig ut. Han ingår i hennes och fd makens lilla värld, tillsammans med grannarna i huset och grannarna på landet. Och familjen förstås, barn och barnbarn, syskon. Hennes vänner på Facebook. Nyligen gjorde hon sig ett Instagram-konto, men vet inte riktigt vad hon ska ha det till. Hon får mest konstiga förslag om män långt bortifrån som vill skicka meddelanden till henne. Det vill hon inte. Tyvärr har hon inte riktigt begripit hur man tar bort och avslutar sitt konto, så det får vara där utan större aktiviteter.

Idag var hon inne i Stockholm, på Östermalm – och hon längtade bara därifrån. En gång bodde hon på Grevgatan, en gång bodde mannen hennes på Nybrogatan, nära hotellet där hon var idag för att intervjuas. En gång var de här trakterna välbekanta, det är de inte längre. Något finns kvar som det var, mycket är annorlunda. Och när hon kom tillbaka till Sundbyberg hörde hon en mycket lång hög siren – ett jättebrak, en sprängning, en siren igen. Ett hus som hon inte tyckte var så gammalt lämnar plats åt annat. Livet, och omgivningarna rör sig i en förunderlig långsam repetitiv dans, och Agnes försöker än så länge hänga med. Just nu tittar hon emellanåt på teve, utan riktig vilja, på en dokumentär om Agnes Karlsson som är 107 eller så och i full fart. Kanske är det trött hon blir, Agnes. Inser att hon döpte om den remarkabla kvinnan som ju naturligtvis heter Dagny, inte Agnes. ”A Freudian slip” kanske.

person wearing hearing aid

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s