Photo by Pixabay on Pexels.com

En bra bok, en bok som vill att jag ska läsa den, får mig ibland att lägga boken åt sidan och vilja skriva i stället. Det är som om den skrivande människan i mig just den lilla stunden inte vill låta sig förvillas, som om hon tror att hon också ska skriva något viktigt, något bra, något som vill att både hon själv och andra ska läsa det.

Det känns ganska konstigt, men jag vet ju att boken väntar på mig även om jag sitter med fingrarna på datorns bokstäver ett tag. För ögonblicket mörknar det eller mulnar, det regnar, det blåser kraftigt. Jag får strax tända golvlampan bredvid min stol fast klockan bara är halv fem.

Jag funderar på Agnes. Behöver skriva ut och gå igenom alla texter där hon berättar om sin tillvaro. De är många, de flesta ganska korta. Och antagligen spridda lite här och där i datorn och på gamla USB-minnen. Just nu hinner jag inte med Agnes, måste bli så klar jag kan bli med manuset till Free spin så fort som möjligt, den ska komma ut, vara en färdig bok, i början av september!

Ungefär här tar skrivlusten slut. Jag säger mig att det är dags att börja med middagen. Den kunde säkert vänta ännu någon halvtimme eller tre kvart – men det är så här jag ofta gör. Bestämmer mig för att något annat, något som inte är skrivande, är viktigt och måste tas om hand omedelbart. Och jag hittar många orsaker till varför det inte är viktigt att skriva, eller möjligt att skriva. Ibland handlar det om Molly och hennes behov, ibland om före detta maken. Ibland om tvätt som ropar på mig, disk som ingen diskat, ett glas vin som ska hällas upp och drickas (mitt behöv). Nu middag.

För övrigt såg jag något som förmodligen var en fasanhöna, lugnt spatserande förbi grannens lillhus. Kanske en annan hönsfågel, är inte så bekant med hönorna, de är mindre påfallande granna än tupparna.