Ser en skymt av Ann Heberlein i en av kvällstidningarna och skyndar mig att inte läsa. Uppfattar ändå att hon ber på rasten, annars arbetar hon. Jaha. En gång såg jag henne som en stark förkämpe för utsatta människor. Det gör jag inte längre. Inte alls.

Så kan det bli när vi visar oss för varandra. När vi ser varandra. När sikten inte längre skyms av egna behov och tillkortakommanden. När den kanske inte skyms över huvud taget. Eller inte skyms av samma saker som förut. Eller hur det nu är.

Just här och nu har vi ätit middag, stekt tonfisk med dito färskpotatis (före den potatisgratäng som inte ens var varm när jag tog den ur ugnen) och stekta, nyplockade kantareller. Gick ner alltihop, även potatisgratängen när den väl var genomvarm och tinad…

Blåbärsmuffins på eftermiddagen med grannhustrun som köpt smör till oss, de gick också ner. Före detta maken gillade att det var mycket blåbär. Har idag lärt mig att Molly inte bryr sig om blåbär, men gillar stekta kantareller. De förra erbjöds i skogen, de senare vid matbordet nyss när jag tappade en kantarell.

Har alltså idag gjort mycket annat än skriva. Har också redigerat en annan författares (!) manus under några timmar. I morgon blir jag nog färdig med det, och har då inget att ”skylla” på om jag inte jobbar med mitt eget. Jag behöver förändra lite berättande till scener, lägga till lite och dra ifrån lite… Och göra färdigt faktadelen. Tror att det blir under veckan. Om jag inte prokrastinerar vidare.

Kantarellerna ovan är från ett tidigare liv.