Försöker hitta ro att skriva en stund, men inser att det inte fungerar. Öppnar jag ytterdörren för att få in lite luft i huset, så smiter hunden ut och försvinner. Kommer oftast tillbaka relativt snart, ibland medförandes orolig granne som leder henne hem… Nu kom hon utan granne.

När hon då får sin belöning i form av några små fyrkanter av torkad blodpudding, ser jag att den är nästan slut. Dags att skära och torka mera. Och så är det snart fikadags efter frukosten. Och vad ska vi ha till middag idag, finns det något i frysen? Tonfisk och potatisgratäng (färdig från Lidl, bäst är den med svamp), plus stekta champinjoner. Kanske till och med Karl Johan om jag går ut i skogen.

Så där håller jag på, gör allt möjligt annat än skriver. Kallas för procrastinering med ett fint ord, som jag lärt mig sedan jag började skriva någotsånär regelbundet. Det lär drabba alla skrivande människor. Här är kloka ord om detta:

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” Författaren Fritiof Nilsson Piratens gravsten.