Hela dagen idag har jag inte skjutit upp särskilt mycket. Jag har suttit med mitt manus till Free spin, som ska komma ut på Ordberoende förlag i september. Jag har gått igenom kommentarer från förlag och redaktör, korrigerat en del korrekturfel, skrivit lite nytt som behövde skrivas. Tagit bort en del, som behövde tas bort. Nu är jag för ögonblicket slut som författare.

Middagen idag blir enkel, en gulaschsoppa av märket Kelda, med ostsmörgås och annan ost efter. Före detta maken är snäll och nöjer sig med detta. Molly är småsur på mig som varit tråkig och upptagen hela dagen. Men även hon nöjer sig, hon har suttit i mitt knä en stund nu och blivit klappad på magen. Det räcker långt. Så fort jag lägger datorn åt sidan tycker hon att jag i stället ska ägna mig åt henne.

Mina ord surrar i huvudet. Ibland känns de obekanta, ibland alltför välkända, alltför många gånger upprepade. Det börjar kännas som om jag närmar mig något som kan kallas ett hyfsat färdigt manus – tack vare god hjälp av redaktören Tess och Ewa Å på Ordberoende förlag. Faktadelen återstår, men jag har samlat material och inser att jag inte kan vara heltäckande. Processen att gå igenom det jag skrivit flera gånger om har varit plågsam emellanåt, tröttande hela tiden. Om en dryg vecka måste jag kunna lämna ifrån mig manus till Tina som ska sätta det hela… Nu får det vara bra för idag.

Utom en sak, varje gång jag jobbar med manuset välsignar jag Helen Wohlin Lee som hjälpte mig så generöst och beslutsamt för några år sedan. Utan henne skulle mina skriverier aldrig ha blivit någonting. Hon bistod med urval av texter, hon påtalade vad som haltade, hon var en redaktör innan det ens fanns något att redigera. Jag är henne evigt tacksam – och fascinerad av det faktum att vi faktiskt aldrig träffats i den så kallade verkligheten. Vi känner varandra enbart från nätet, och vi känner varandra väl vid det här laget.

Photo by Pixabay on Pexels.com