Ett samtal häromkvällen

Vårt samtal i kväll, det första samtalet på länge. ”Hur ska det bli, alla faller ifrån, inte många kvar, jag…”

Före detta maken och jag pratade med varandra, som om vi vore de vi var, eller kanske nya för varandra. Någonting hade fått honom att undra hur det skulle bli, framöver – ”här sitter vi, jag tittar på teve, du sitter där. Hur blir det sen?” Vi pratade länge om hur vi inte vet hur det blir sen, hur ingen kan veta, bara ta emot och leva med det som sker.

Det finns inget svar på hans frågor. Jag kan bara säga att jag finns här, och att han finns här – att vi båda finns för varandra tills vi inte behövs längre. Jag är glad och förvånad över att han alls frågar, att han kan formulera sina frågor. Han säger att han inte att har någon ångest, när jag frågar. Ändå finns frågorna där, och jag är glad att han kunde uttrycka dem, tydligare än någonsin. Och ledsen för att otryggheten också finns där.

Lite senare frågar han mig om jag kör bil. Han såg bilen på infarten. Då är han annanstans igen. Någonstans där jag inte kan följa med på riktigt, bara försöka. Det är bra att jag kör bil, säger han. Ja, säger jag – det är bra och det är din bil och jag kör dig också när du behöver det. Än.

Tårarna rinner och Molly smiter in under min eller hans säng. Hon känner känslorna.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ett samtal häromkvällen

  1. Tanten skriver:

    Så fint, om än oändligt sorgligt, att läsa om ert samtal. Om svåra tankar och känslor, om frågor utan svar. Men ändå då otroligt mänskligt och naturligt.
    Döden väcker många frågor och ibland en viss oro och rädsla. Jag har just börjat läsa en bok av Elisabeth Kübler-Ross, ”Döden är livsviktig”. Ett boktips som jag sög till mig från Stina Wollters tänkvärda sommarprat. Jag önskar att jag hade läst just den boken för länge sedan. Att få förtroendet av någon som vill tala om döden är att vara utvald. Det är en stor sak. Att vara en god samtalspartner just då, och lyssna snare än att avfärda, är inte alltid lätt.

  2. beskrivarblogg skriver:

    Tack för dina ord – läste boken för länge sedan, den är hjälpsam. Jag noterade att jag faktiskt var tyst och väntade in, lyssnade – inte babblade själv… Gläder mig åt dina ord om att vara utvald, om det är så är jag det, av mannen min som nu är död, och av före detta maken – det är fint.

  3. Fredrik i EU skriver:

    Du är modig, duktig och fin. 🌻💛
    Jag tänker försöka bli sådan, och funderar mycket över framtid, som ännu är sådan framtid som för kallas ”normal” för en utomstående, men som vi redan vet inte är det. En gammal mycket god tonårsvän m familj sprider i helgen askan från sin far ner i Skåne någonstans. En av mina äldsta vänner från barndomen begraver sin far insluter av nästa vecka sin far, i Hälsingland.
    Min svärmor är en av dem som är på väg in i ett sådant tillstånd som du beskriver, dock i ett väldigt tidigt skede.
    Vart min egen far är på väg vet jag inte riktigt, men han verkar inte kunna lämna sin rullstol, även om han är glad i sinnet som det tycks. Stor förändring på bara ett drygt halvår. Förhoppningsvis blir det ett besök inom rimlig tid igen.

  4. beskrivarblogg skriver:

    Tack Fredrik, för att du delar med dig – livet blir ibland väldigt annorlunda när ”man” blir gammal, hoppas du kan besöka din far snart igen. Min före detta man var vilsen i morse när han kom in till mig, men sitter nu i solen på altanen och tycker att livet ändå är skönt… Ett tag till. Glad att du läser och kommenterar – hoppas du också får en skön ledighet i sommar.

  5. Ninna skriver:

    Jag önskar jag kunde skriva som du. Du skriver så väl, formulerar dig så fint. Det är så fånigt på ett vis, jag har gått skrivarkuser under flera år, jag KAN skriva, riktigt bra faktiskt! Men inte den här typen av skrift.
    Just nu jobbar jag på en fantasy-roman, har skrivit en annan roman, noveller… där funkar jag! Men den här typen av skrivande tycks jag inte nå in till. Har inte gjort deet ännu i alla fall. Törs jag skylla på utbrändheten, där ett antal år ”försvann”?

  6. beskrivarblogg skriver:

    Tack för dina ord – jag vet inte hur det går till, skriver oftast från känslan, och ibland vet jag att energin finns där, som den nog gjorde i det du läste – det enda jag lärt mig utan skrivarkurser är att skriva ändå, också när det blir platt fall…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s