”Nu vet jag inte vad jag ska göra, det är alldeles tomt i huvudet.” Efter middagen. Före detta maken kommer fram till mig och ger och får en kram. ”Det känns alldeles tomt.”

”Du kan ju alltid gå och diska, disken efter middagen är avsköljd och står där.” ”Ja.” Han börjar tappa upp diskvatten, går och kissar. Fortsätter diska. Men är ledsen. Han också.

Han är mera plågad av det som händer med honom, mer nu än hittills. Nu sitter han och ser ut i fjärran, försöker hitta någonting, men lyckas inte. ”Det är något som fattas.” ”Ja.”

Den som är frisk kan inte förstå vad som händer i en skadad hjärna. Jag kan bara se konsekvenserna, och sorgen, och sökandet efter det som saknas. ”Ibland längtar jag efter att få ligga och sova bredvid dig.”

Lite senare distraherar Rapport oss båda. Han som tittar med hörlurar på är upptagen med det. Hon som sitter i närheten utan att vare sig lyssna eller se, är upptagen med det. Alla frågor och all vår ömsesidiga oförståelse ligger för ögonblicket nere.

Hon/jag/Agnes läser med stort nöje Gun-Britt Sundströms Skrivliv. Och Julian Barnes´ Den enda historien. Vinden därute ökar efter regnet, kanske är nya regn på väg. Vi har lamporna tända. Kulet sommarväder.

Nyss pratade vi lite – ”du vet vem du är, och vem jag är.” ”Ja.” ”Vet du var vi är?” Tyst. ”Vi är inte i Sundbyberg.” ”Nej.” Tyst. Det syns hur han försöker hitta orden. ”Vi är, på, sommarboende,….” ”Ja, och vad heter det?” Tyst. ”Bo…” ”Ja, Bodatorp.”

Jag vet inte hur mycket han uppfattar av Rapport, eller något teveprogram. Den bok han ville läsa för någon månad sedan, Hon som var jag av Wendy Mitchell, ligger oläst bredvid soffan. Ändå säger han att han vill läsa den när jag frågar. Den får ligga där. Han läser de tidningar jag lägger framför honom. Tittar inte längre på nyheterna på sin platta, eller telefon. Sover allt oftare, sittande i soffan eller ute i en stol, också om dagarna. Går allt mera sällan och allt kortare sträckor. Käppen är allt som oftast på ett annat ställe än han själv. Ibland tar han sig fram utan käpp, kravligt. När jag undrar varför, säger han att han inte vill att jag ska behöva leta reda på hans käpp åt honom.

Han har diskat efter middagen. Och han ler full av glädje när han får se en bild på lilla nya dotterdottern till min yngsta syster, gemenligen kallad ”mini”. En liten ljuvlig unge med mycket svart hår och mycket levande, medveten blick, fem dagar gammal. Där finns han ett ögonblick igen.