Just nu försöker före detta maken att få mig att se de tegelstenar han ser, tror sig se. Därnere, borta hos grannen som just sålt sitt hus. På andra sidan vägen. Det finns inga tegelstenar, jag försöker säga att han kanske ser taket på det lilla huset vid infarten, kanske tallstammen som lyser tegelbrun efter regnet, kanske bergets torra gräs… Han låter sig inte övertygas, det enda jag till slut kan bidra med är ”gå ner och kolla när det slutat regna, i morgon eller så”.

Hatar att se honom se något han inte förstår. Blir så jävla ledsen. Och kan inte hjälpa honom ur det. Han sjunker tillbaka i soffan, jag sväljer tårarna. Hoppas att jag inte behöver bli gammal på samma sätt som han. Nu tittar han ut igen, försöker se. Ser inte, förstår inte. Jag morrar, han skrattar lite åt mig. Håller med om att kolla i morgon… Idag är det halkvarning i backen ner till vägen efter regnet.

Jag vet inte hur jag ska balansera stöd och annat. Vad ”annat” ska kunna vara, så att det inte bara handlar om min egen stress inför hur vi har det nu.

Ungefär som den som är medberoende till en spelberoende – var med, var förstående, men var inte för snäll, bidra inte enbart med det den beroende vill ha. Nu är han den beroende i ett tillstånd han inte varken medvetet eller omedvetet medverkat till. Jag är hans medberoende för att vi hör ihop. Han var min medberoende när jag spelmissbrukade. För att vi hörde ihop, även om vi var skilda… Kärlek tar många former. Min enda historia handlar nog om kärlek.

Photo by MESSALA CIULLA on Pexels.com