Före detta maken hittade inte sin hörapparat. Den är viktig, den får inte komma bort. Jag har bäddat om hans säng, dragit fram byrån (fick dammat därbakom samtidigt), krupit under sängen, känt i fickor. Ingen hörapparat. Jag har muttrat och knorrat, han gick till slut iväg för att ändå ta en promenad. Och stannade en bit ner i backen och såg fåraktig ut. Hörapparaten satt redan i örat…

Så kan det också vara. Trots pust och stön (mitt) är jag ändå glad att den återfanns. Utan blir olidligt. Nu vilar före detta maken en stund på sin rullatorpromenad, från mig och mitt knorrande. Och Molly ligger under min stol ute på altanen, jag tar en (1 oz) lugnande whisky, det sista i flaskan. Kom på att jag ska spara tomflaskan för nästa sats limoncello, ska göra en till.