John Berger

Jag läser John Bergers Gräs och rötter och kan inte svara på varför han är så bekant, så nära mig i sitt språk och sina iakttagelser. Jag har länge tyckt  om hans böcker, och jag såg ett program på teve om honom som gjorde mig glad. Och ledsen, att han numera är död,  han också. Han har gjort och gör intryck.

Hans skildring av hur det gick till att slakta en ko är så förfärligt full av allt som gör hela proceduren levande, nästan så att man/jag känner hur det luktar, hur de svettas, hur han och modern skär och tar isär kossan. Hon som var en ko, som nu är kött.

Han skriver om att vara både författare och bonde, och om hur berättandet inte är så olikt vartannat för båda. Han ser och kan förmedla det han ser. Som jag läser honom skriver han rakt av det han ser och tänker, känner, upplever. Och jag får ta del, jag får vara där han är ett ögonblick, medan jag läser hans ord.

I hans tankar kring berättandet finns något som ännu undgår mig. Något viktigt, något om att vi skriver vår historia, som är allas historia, oavsett tid och plats. Och hans historia lever, som om den vore idag.

Jag, eller kanske Agnes, sitter här – på en altan utanför ett litet hus nära Norrtälje. Vi sitter i skuggan och solen är på andra sidan huset. Det är skönt, klockan är halv sju, en av oss eller kanske båda, har badat i sjön. Nere vid badhuset med en ny trappa ner i sjön, den känns pålitlig. Har inte frågat gårdsägaren om lov. Handduk och baddräkt hänger på tork utanför trappen.

Gräsmatteklipparautomaten – som heter något annat – har klippt gräset kort igen, önskar att den  lät bli emellanåt. Gräset gulnar. Men, inte mitt bekymmer, jag är glad att slippa klippa. Även om jag borde framför huset, där är lite väl vildvuxet, kanske kan någon kalla det bivänligt. Rabatten tänker jag glömma, den får se ut som den gör tills det blir ny vår och nya påskliljor, tulpaner, snödroppar och småningom kanske igen, pioner.

De där som du fick en av, på din kista tillsammans med grankvisten. Du ville ha granris, du fick granris, både runtom kistan och ovanpå. Hoppas du vet det, eller visste innan du dog, att vi/någon skulle ordna det så. Och du fick din cowboy-kista. Det hedrar dina söner.   

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s