Han stillade min längtan

Hörapparater ur, sonen och före detta maken ser på teve, jag slipper, till exempel Allsång på Skansen.

Nu har jag två trasmattor (köpta på Tradera), som ska hämtas i Norrtälje, plus ett antal böcker som ska skickas (och som finns hemma hos mig). Jag behöver åka hem. Lämpligt att passa på när sonen är här, och kan ta hand om Molly och sin pappa…

Nu vill Molly gå ut, och då går vi ut. Det visar sig snabbt att hon inte vill något annat än gå in igen. Då är det nämligen möjligt att hon får några torkade blodpuddingstärningar. Höjden av läckerhet! Så hon går ut för att komma in igen. Och hon får som hon vill, det brukar nämligen medföra att hon äter den ordinarie maten med god aptit också. Smart hund, möjligen smartare än sin fostermatte. Ibland längtar jag efter att bli kattmatte igen.

Det var kyligt ute.

Klockan är bara halv nio. För tidigt för sängen, den möjliga sömnen och vilan. Jag är trött utan att ha någon orsak. Har inte gjort något speciellt idag, läst lite, lagat en korv Stroganoff till den färska pastan, inte tvättat. Inte städat. Inte just skrivit.

Är trött ändå, av liv och omsorg och obesvarbara frågor, av sorg och saknad, framtidsoro. Det känns just nu som om jag är så gott som tömd på energi, som en brunn som sinat i sommartorkan. Batterierna är utslitna och skulle behöva bytas, men modellen är utgången. Dagsformen varierar kraftigt, vilket också innebär att jag kan hoppas på mera ork i morgon.

Igår skrev jag det som står här: En recensent i en kvällstidning meddelade att en sommarpratares program var ”en småtrevlig bagatell”.

Jävlar vad jag skulle bli ledsen och sårad av en sådan kommentar om min bok. Den som jag börjar tro ska komma ut i början av september, nu är det strax början av augusti. Det är som om jag hittills inte riktigt vågat tro på att det ska bli en bok av alla orden, av all sorg och all skam. Av svek och bedrägeri, av kärlek och ledsenhet och längtan.

Den där längtan som idag är mera meningslös än någonsin, som inte ens har ett levande objekt längre. Han är ju död, mannen min. Han som ”stillade min längtan”. Jag tror mig minnas att en ”drag queen” i ett holländskt teveprogram sade så om sin älskade. Kanske minns jag fel, men mannen min stillade min längtan, åtminstone emellanåt, åtminstone ofta.

Längtan finns kvar, även om föremålet är förvandlat till aska och numera kanske inte ens är det.

Idag är mitt liv återigen ett annat. Det är ett liv som jag ibland bara vill fly ifrån, ett liv som ställer krav på mig som jag inte orkar med, ofta inte ens vill orka med. Men som jag ändå ställer upp på och hanterar. Jag lever med min före detta äkta make, och ser till att hans liv fungerar så bra det kan. Hans tilltagande demens och svårigheter att röra sig komplicerar både hans och mitt liv. Och jag är parallellt fodervärd åt en älskad liten hund, som blir ylande ”galen” om jag lämnar henne ens några timmar.

Jag känner mig fastlåst, orörliggjord, svårförflyttad, inträngd i ett eller många hörn samtidigt. Och jag vet att de här känslorna är ”färskvara”, de förändras med tid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Han stillade min längtan

  1. tantenstanttankar skriver:

    Jag känner så väl igen beskrivningen av energibortfallet. Hur det känns som om proppen gått ur och inte går att hitta. Det är inte alls konstigt att du känner så i en situation du inte själv har valt och inte önskar.
    Jag hämtade till slut kraft med hjälp av böcker, till exempel Våga vara operfekt av Brenee Brown. Inget förändrades, bara min inställning, och livet blev långsamt mer njutbart.
    Kram till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s