Den som läste min sida på Facebook i morse kan hoppa en bit ner i texten…

”Har använt större delen av den senaste timmen till att leta efter en av mina hörapparater. Visste att jag flyttat båda från skrivaren när jag skulle skriva ut. Hittade bara en när de sedan skulle in i öronen. Har nu plockat upp alla döda flugor längs golvlisterna runt fönsterväggen, krupit omkring på golvet, ruskat hundens bädd och mattan, tittat misstänksamt på Molly. När jag skulle lägga undan ett par solglasögon lyfte jag på mina som jag flyttade på i morse. Där hängde hörapparaten, på ena skalmen…

Skönt, eftersom jag ska telefonintervjuas om en halvtimme. Nu har jag inget att skylla på om det inte går som det ska!”

Nu är det snart eftermiddag. En sorgmantel fladdrar förbi. Molly drar sin vattenskål med sig i kopplet när hon förflyttar sig. Jag förflyttar mig och hindrar skålen från att välta. Hon lägger sig bredvid sin bädd här på altanen. Vackert väder, en pessimist ser kanske åska och regn i den mörknande himlen bortöver, men inte jag, inte ännu.

Telefonintervjun avklarad, resultatet får jag se innan det går till tryck i Sydsvenskan. Tycker fortfarande inte om att pratas med via telefon, hör dåligt även med hörapparat i. Kändes inte som om det blev mycket sammanhang, men det visar sig. Vi pratade om tystnad och skam, om att kvinnliga spelberoende/-missbrukare tycks öka, lite om aggressiv spelreklam och om statens dubbla roller i sammanhanget. Om att jag åker till Bokmässan i Göteborg fredag-lördag sista helgen i september. Om spelpaus.se och om skyldigheten sedan 2018 för kommuner och landsting att förebygga och vårda spelberoende människor. Och om att skrivandet var det, är det, som får mig att låta bli att spela på internetcasinon. Varje dag låter jag bli, en dag i taget, ett ögonblick i sänder.