Bjuder in till bokrelease, har insett att många vänner inte fått inbjudan, trots delning till vänner på Facebook. Eller så har de inte orkat tacka nej… Vet inte hur det fungerat, men gör vad jag kan för att sprida budskapet. Vill gärna att många kommer. Och köper en bok, eller flera. Och skålar i Richard Juhlins alkoholfria bubbel. Eller läsk. Min Dry Martini får jag ta när jag är hemma igen.

Nåja, det visar sig. Ännu något jag inte har kontroll över, bara kan acceptera.

Vill skriva igen, men kan inte fokusera på vad. Nu får spelberoende och -missbruk vara färdigskrivet. Vill släppa den identiteten nu, det må vara tillräckligt.

Vi har just ätit en förträffligt mogen Gaia-melon efter sniglar och gravlax till middag. Perfekt, inte minst för att det var lättlagat. Gravlaxsås sedan tidigare, laxen och sniglarna framtagna ur frysen. Melonen har legat på bänken och pratat med mig hela veckan, nu var den perfekt och lite lagom ful.

Så vad ska skrivas? Av Agnes eller mig.

Får nog ge mig tid att läsa igenom det redan skrivna, om kärlek, saknad och död. Om glädje också, fortfarande, minnen av glädje. De kan få mig att sitta där och fånle utan att någon mer än jag vet varför. Jag minns mannen min och hans leklust, hans livsglädje och hans ständiga donande med ett eller annat. Hans sekelskiftesbaddräkt, randig. Hans snigelsamlande när det var tid för sådant, och hans hantering av sniglarna innan de så småningom kunde ätas. Julklappsrim, försäljning på Vaksala torg inte enbart av loppisprylar, utan även av kramar à 5 kr styck. Hans. Med mig smått hukande i bakgrunden, i början – jag blev van vid påhitten och tyckte för det mesta om dem. Alla dessförinnan okända snapsvisor, som jag aldrig sjunger nu.

Oj, vad han fattas mig. Och världen i övrigt.

Han och jag, ett tema. Tror inte jag är där än, så att jag kan skriva om oss utan att bli patetisk. Vår relation, det som nog var vår kärlek, den vill jag inte göra patetisk, den vill jag inte att någon ska läsa om och säga ”så banalt”.

Den var större än så, eller åtminstone annorlunda. Inte banal. Plågsam ibland, både när den var hemlig och när den var allas egendom. Fylld av varm glädje när den var som mest och bäst. Tacksam när den var där då livet slutade för honom och fortsatte för mig. ensam.