Just nu är det mörkt här i rummet, bara datorskärmen och teven lyser upp lite. Molly verkar vilja gå ut, men får vänta en stund. Jag har inte något annat att göra än sitta här och låta fingrarna gå. Inte skapa viktiga budskap, inte vara klokare än klok, bara sladdra lite och få ner ord på skärmen. När jag ser ut genom fönstret syns något som antagligen är en nergående sol bortöver i nordväst. Tallarna skymmer nästan det rödgula skenet.

Det är välsignat tyst, före detta maken har hörlurarna på och jag har hörapparaterna ur. Nu har Molly och jag varit ute och kissat, Molly kissade och jag sällskapade, och pratade in henne igen. Tänder taklampan i rummet på före detta makens önskan. Mörkret blev kanske för svart. Han bär ut sin tallrik med melonskal, utan att använda käppen när han går. Den står som vanligt på ett annat ställe än där han är – trots att han behöver den för att gå bättre. Och jag kutar inte upp och räcker fram den varje gång…

Jag vacklar mellan att ”hjälpa till” och låta bli, före detta maken rör sig allt sämre, jag gråter inombords när jag ser honom. Ändå är det ju han som måste försöka förflytta sig, röra på sig, ta en kort promenad, om än plågsam, varje dag. Och han gör det, oftast. Men inte utan mitt tjat. Inte självmant (intressant ord tycker jag plötsligt nu när jag ser det).

Molly hittar sin bädd vid mina fötter och är nöjd att ligga där en stund, innan vi flyttar in bädden i mitt sovrum. Hon har fått ett nytt gammalt örngott på sin uttjänta kudde. Nu har hon den ursprungliga dynan som börjar bli ganska tufsig, och kudden att boa in sig med.

Snart är det dags att gå till sängs allihop, och önska varandra god natt.