Tror det är dags att locka fram Agnes igen. Hon har varit väldigt tystlåten på sistone, men nu får hon nog ta Margaretas plats ett tag. M har fullt upp med annat. De vaknar båda alldeles för tidigt, ibland med hjälp av Molly som är morgonpigg. Idag redan kvart över fem… Nu sitter Agnes här med Molly vid fötterna och tittar ut på skogen. Och himlen, som ser molnig ut, solen syns inte.

En tvättmaskin går redan, det blir en till under dagen. Middag? Något ur frysen. Kanske ska hon baka muffins igen, med blåbär. Eller göra en sån där hallonkaka, hon sparade ju receptet. Får bli på köpehallon i så fall, de egna få har hon ätit upp.

Hon städade ordentligt igår, och plockade svampen i skogen, så inget av detta står på programmet för dagen. Vad i all världen ska hon göra? Hon är vilsen, har nog någon sorts ”post-depression light” efter att manuset igår blev tryckfärdigt. Tomt är det. Andra skrivande människor lär omedelbart sätta igång med en ny bok, eller kanske ha skrivit halva nästa redan när den föregående går till tryck. Så icke vare sig M eller Agnes. Men en massa utskrivna sidor med ord på har de båda. Frågan är till vad nytta. (Eller så har de gjort sin nytta redan, bara genom att skrivas.)

Fortfarande grå himmel. Hänger tvätten ute i alla fall, tar in om. Välsignar tvättmaskinen, när barnen var små hade vi ingen. Då fick vi också bära vatten från pumpen nere vid vägen, med ok. Det var enda chansen att orka ta två fulla hinkar uppför backen. Tvättade nog inte lika ofta då, bar oftast med tvätten hem till stan och tvättstugan.

Fingrarna på datorns tangentbord. De väntar på något, något som inte har med spelberoende att göra. Något som inte handlar om förlorade år, om ledsnad och sorg. Kanske till och med på något som kan kallas glädje, lättsinnighet, förundran inför något fantastiskt fint. Det känns inte riktigt som om de är redo för sådant, varken fingrarna eller  Agnes i övrigt. Just nu är sådant fortfarande alltför obekant, det är tryggare med det välkända, även om det är tjatigt och trist. Är det den så kallade reptilhjärnan som hellre hanterar det ”kända helvetet” än ger sig in i nya sammanhang? Så att Agnes kan skylla ifrån sig, hänvisa till att hon var så omedveten…

Före detta maken sitter i soffan efter frukosten. Han sover lätt en stund, förmodligen hänger det ihop med hans strokeskadade hjärna. Nylig forskning visar på samband.

Hennes hjärna försöker tänka fram det hon ska säga till bibliotekarierna i Göteborg om två veckor. En kort och rapp sammanfattning av Free spin, så att de får lust att läsa och ta hem till sina respektive bibliotek runtom i landet. Något som ”inte ger bort” boken helt, den ska ju helst säljas.

Vilka argument kan göra en bok som Free spin intressant för kommunala bibliotek, kanske skolbibliotek?

Författaren är en gammal kvinna, hon är inte någon kändis, inte speciellt intressant, vanlig.

Agnes tror att just det gör boken läsvärd för många. Det allmängiltiga, att spelberoende är något som alla kan hamna i. Alla kan fastna, oavsett ålder och kön, jobb eller inte jobb, hälsa och alla andra mänskliga sammanhang. Agnes själv oroas mest av att så många unga människor spelar bort sina liv.

Det syns inte utanpå. Det talas inte mycket om det personliga beroendet och missbruket. Några stora rubriker om förlorade eller förskingrade miljoner emellanåt. Ibland några artiklar om spelreklam och indragna spellicenser, en statlig utredning som ska vara klar och komma med förslag om ett drygt år.

Och ändå är den här sjukdomen vanlig, och den drabbar inte enbart missbrukaren. Den påverkar alla i missbrukarens närhet.  Och alla får leva med konsekvenserna i många år.

Nu behöver Agnes låta hjärnan släppa det hon i början av inlägget hävdade att hon ville släppa… Skrivpaus.