Tisdag, har gjort tårta till sonens födelsedag i morgon. Jag är ingen tårtmakare… I morgon blir det festmiddag, vet att han gillar oxfilé och bearnaisesås, så det blir det. Med sallad, klyftad rostad färskpotatis och nyplockade kantareller och svart trumpetsvamp till. Och tårta som sagt, om vi inte ätit den tidigare på dagen, med jordgubbar, vaniljsås och grädde och tårtbottnar. Färdigköpta. Bubbel.

Han fyller bara femtio en gång. Hans bror fick aldrig någon sådan födelsedagsmiddag (och när jag tänker efter så fick inte den äldste det heller, eftersom deras bror dog just när den äldste av sönerna fyllde femtio). Han som fattas är med oss ändå. Så kan livet vara.

På lördag firar vi den yngstes födelsedag med grannarna här på landet, tror jag vet vad vi ska bjuda på. Och på söndag kommer hans pappas syster och bror, med dotter respektive son, och hälsar på. Mycket välkomna, länge sedan vi sågs – senast i begravningssammanhang.

Idag grät jag nästan när jag såg på min före detta äkta man. Han åt frukost och det gick bra, tills det inte gick bra. Han sätter i halsen, kan inte svälja, behöver göra sig av med allt det slem som kommer jag vet inte varifrån. Det är plågsamt för honom, och för oss som ser honom plågas.

Ännu en sak att lära sig om att bli gammal, detta att få svårt att svälja, har lärt mig (tror jag) att det heter dysfagi. Verkar inte som om det finns något som hjälper. Vi har uteslutit fil och mjölk som kanske är slembildande (olika uppfattningar om det). Det blir ibland eländigt ändå. Inte alltid, men för ofta.

Jag får stålsätta mig, skynda mig att hämta något att spotta i – och låta bli att visa hur svårt jag tycker det är att se honom. Oftast händer detta på morgonen, när det mesta av frukosten är avklarat. Före medicinintaget som väl är.

Livet pågår och jag är tacksam för det.