Nu vill jag skriva som Lars Mytting, som först skrev Ved och sedan Simma med de drunknade – två högst läsbara böcker (jag har bara läst den senare, men läst om den första). Han väver ihop livsödena, utan att datera dem sådär övertydligt, utan att köra hela kapitel om en person och så hela kapitel om en annan. Alltihop flyter samman, huvudpersonen är på upptäcktsresa i sina föregångares liv. Fint, klurigt, knepigt och spännande. Och så förstås, både Norge och Shetlandsöarna.

Önskar fåfängt att jag kunde skriva så.

Är trött på att enbart gräva i mitt särdeles i alla fall just nu trista liv. (Bortsett från boklansering.) Och det som återstår av liv är förmodligen ännu tristare, ännu ensammare, ännu mera tjatigt ledset, kanske fyllt av krämpor som ännu inte givit sig tillkänna. Ibland skriver jag ju om före detta maken och hans pågående förminskade liv. Eller om mannen min, som fattas. Men ändå, alltför tomt på stimulans utifrån, tämligen enahanda, repetitivt, more of the same.

Istället för att skriva engagerat och engagerande, far jag just nu fram och tillbaka och försöker få före detta makens hörlurar att fungera också med teven här i stan. Lyckas inte, och tyvärr kan han inte längre hjälpa till. Så ljudet är på, jag tar ur hörapparaterna, men hör ändå. Och han hör hjälpligt, utan lurarna. Skit att jag är så oteknisk ibland. Också more of the same.

På ett väldigt ostrukturerat och omedvetet sätt håller jag nog på med nästa bok. Internt. Tuggar, drömmer, funderar, tänder på något och tänder av. Noterar ingenting med penna och papper, det är som om allt försvinner medan jag mödosamt skriver för hand i mina skrivböcker. Och skrivmallar på nätet gör mig bara nervös. Alltför komplicerade. Men nog skulle jag behöva ett sorteringsverktyg för alla ord som finns i den här datorn, och på USB-minnen. Eller så ska jag helt enkelt radera alltihop och börja om från någon sorts början. Som allt annat lär det visa sig.

Fick ett getingstick i förra veckan, det första på åratal. Getingen hade gömt sig i den torra tvätt jag plockade ner. På natten vaknade jag av att det gjorde ont där getingen varit, armen svullnade rejält och det var varmt och otrevligt runt sticket. Nu har svullnaden gått ner och det syns bara en liten rodnad, men det tog drygt fyra dagar för den getingen att förpassa sig till hävderna. Dog gjorde hen väl omedelbart efter sticket, men jag undrar vad det är för gift de har i sig? Googlar och lär mig att det tycks som om känsligheten för getingstick ökar med åldern. Ännu en baksida med att bli gammal.

Photo by Pixabay on Pexels.com