Fortsättning – på flera plan

Det är tyst. Visste ni att getingar tror att de (också) gillar Dry Martini. Bra gin med Marezzo som vermouth, is – citron hoppar jag oftast över. De är dyra, och blir fort oanvändbara – så många DM dricker jag inte…

Är inviterad till ”VIP-mingel” med Susanne Ahlenius och Hoi förlag på fredagskvällen på Bokmässan. Vill gärna gå, men vet inte riktigt hur det ska fungera med nattlogi hos FB-vännen strax utanför Göteborg. Som det mesta, det får lösa sig när det är dags. Kanske är det numera min ”livsdevis”, att åtminstone försöka att inte tro att jag kan planera allt i förväg. Att inte oroa mig. ”Det ger sig.” På ett eller annat vis.

Solglasögon gör det ännu omöjligare att se något på skärmen. Finns det en förlängning av ”omöjligt”? Kan något vara mera än omöjligt? Solglasögon kanske, så de åker av.

Robotgräsklipparen är annanstans, har kanske sitt eget bo i utkanterna av de stora gräsmattorna här på gården. Molly är lugn, behöver inte skälla just nu på det obegripliga som rör sig framför henne på gräset. Som inte skäller tillbaka. Som bara far fram och tillbaka, utan att låta sig skrämmas av en gammal cockerdam som står där med svansen rakt upp i vädret. Och låter.

Därinne i köket sitter före detta maken och vilar/sover nästan/tar sig en liten tupplur, på stolen vid bordet. Han har varit ute, gått lite på vägen och landat på stolarna borta vid det lilla huset nära ån. Ingen lång promenad, med käppen – rullatorn är kvar på landet, han vill hellre gå med sin käpp. Och en kort promenad är bättre än ingen. Önskar så att han kunde vilja gå varje dag. Vi balanserar mellan hans vilja att slippa det som är svårt och jobbigt, och min oro för att han snart blir helt orörlig. Jag tjatar, han finner sig, och gör ibland det jag tror är vettigt. Dock inte alltid, och hans vägran gläder mig ibland. Han finns där, bakom allt ovant och konstigt. Mannen jag älskade och gifte mig med för sextio år sedan. Förmodligen finns jag också där, bakom allt som hänt i livet.

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s