Moster satt hopsjunken vid sitt lilla köksbord. Hon kallades aldrig annat än Moster, mammas yngsta syster. Nu var hon nära nittio år och hade tappat bort livslusten.

Agnes vet inte heller hur det ska bli, men har fortfarande lite livslust kvar, fortfarande lite nyfikenhet på livet framöver. Inte för att det hon har nära sig är uppmuntrande. Demens av vilket slag det vara må är förödande, förminskande, förödmjukande för den det drabbat. Och påfrestande för omgivningen.

Det är en okänd värld både för Agnes och före detta maken. Den är oförutsägbar, olika från dag till dag. Ibland känner de igen sig, ofta famlar de sig fram båda två. Men, även det här livet ska levas och utforskas. Så många liv en människa lever om åren får bli många. Goda och mindre goda, nätt och jämnt uthärdliga ibland. ”Full av liv” var Agnes även då, för tio år sedan och några år före och efter november 2009. Det är inte ett jubileum hon tänker fira.

En morgonpromenad…