Sitt ner och kissa

Agnes säger åt före detta maken att sitta ner och kissa. Han gör det ibland, men glömmer oftast. Och när han glömmer, hamnar en del bredvid toaletten. Hon torkar, igen. Och tvättar kalsonger, igen. Och tappar tålamodet igen, vilket gör både honom och henne själv illa.

Han kan ju inte hjälpa att han inte fungerar som han vill och som han gjort. Hon vet det, men klarar inte alltid av att balansera vetskapen med ett ganska nött tålamod. Det blir inget gott liv av detta, varken för honom eller henne. Men vad skulle vara bättre?

Ingen av dem vet – men när hösten kommer på allvar behöver de ta reda på mera om vad som finns av demensvård i Sundbyberg. Hon vet inte hur orolig han är för att hon ska tröttna, och hon försöker säga att hon finns hos honom så länge det behövs. Kanske gör hon det, kanske orkar hon inte. Idag är hon här. Och hon vet att hon bara är en av många anhöriga som tar hand om de sina. Trots att hon inte ens är anhörig längre, bara frånskild före detta hustru. Med ett ledset hjärta.

Hon är glad åt den lilla promenad han fortfarande tar mest varje dag, även om det är hon som får se till att det blir av. Det är enklare att sitta kvar i soffan, än att ta på uteskor och gå ut. Själv har hon Molly som ser till att hon kommer utanför dörren, och diverse ärenden och inköp att ta hand om. När hon gick uppför backen till huset där han bor insåg hon att det var fjärde gången idag. Bra och nödvändig motion, ibland med matkassar i händerna, ibland med ”dramaten” om hon varit klok nog att ta den med.

Hon inser också att hon håller på som hon gjorde för länge sedan, när de tre sönerna var små. När det skulle packas och handlas och åkas till landet snart sagt varje helg, året om, ofta med kompisar. Ingen hund då, men katt som ofelbart kräktes på samma ställe längs vägen, varje gång. Felix. En av flera katter i hennes och familjens liv.

I början fanns inte vatten i huset, ingen mulltoa heller, men en äcklig hink med någon kemikalie i. Ett ok som tog två hinkar vatten, och pump nedanför backen vid vägen. Ingen tvättmaskin. Frys som ärvts från mormor och forslats från Avesta till Djurö – hur gick det till? Vem forslade? Det har hon glömt.

Nu packar hon och försöker komma ihåg allt som ska hit eller därifrån. Numera är det hon som kör, då var det han. Numera är sällan något ”barn” med, ibland yngste sonen som nyss fyllde femtio. Och ibland äldste sonen och hans familj, men de tar sig dit och därifrån på egen hand. Flera liv har passerat genom åren, en son är död och fattas oss alla. En älskad man är också död, han fattas mig. Och en annan älskad man, sönernas pappa, lever ett krympande liv med glömska som ibland kanske är välsignad, oftast inte. Hon vet inte, kanske vet inte han heller.

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s