Agnes vill ha en man. ”Vill ha” låter som om det handlar om något man leker med en stund, och sedan tröttnar på. Det är inte det hon vill. Hon vill möta en frisk och kärleksfull man, som kan och vill smeka och älska och älska med en kvinna. Även om han är lika gammal som Agnes. Hon vill bli ompysslad och uppassad, vill att någon lagar god mat åt henne, öppnar ostron och häller upp vin. Kallt och torrt. Överraskar henne, inte med dyrbara presenter, men med närvaro och glad lekfullhet. Inte någon sambo. Inget äktenskap. Samvaro, samtal, möten när båda så vill.

Här inser hon att hon beskriver mannen sin, och han är död sedan drygt tre år. Han fattas.

Ska det vara så tills hon inte längre vill ha någon man?

Hon lär få veta om hon lever länge nog. När hon var ung/yngre trodde hon sig veta det mesta som behövde vetas. Numera vet hon att hon just inte vet någonting. De där livserfarenheterna som sägs göra en klok på äldre dar, de har säkert påverkat henne. Men om hon blivit klokare är tveksamt. Möjligen en aning mindre dömande, ibland inte lika snabb som förr att ha en uppfattning och hävda den.

Förr trodde hon sig också veta hur det går till när någon sorts attraktion blir ömsesidig. Det signalsystemet har gått i stå, eller helt försvunnit. Hon vet inte hur man gör idag. Nätdejting är ingenting för henne, det vet hon utan att ha någon som helst egen erfarenhet av det. Där hon bor på landet utanför Norrtälje finns inga tänkbara män. Och i stan har hon händerna fulla av sin före detta man, som numera blir allt tröttare och allt mera dement efter alltför många hjärninfarkter. Molly (hund) kräver också tid och uppmärksamhet. Hundpromenerande sägs ibland kunna leda till närmare bekantskaper, men hittills har hon inte pratat med mer än någon enstaka man med hund, korta intetsägande samtal.

Så hur gör man? En första förutsättning är förmodligen att se till att befinna sig där män också finns, äldre friska män. Hon är inte ute efter någon ”toyboy” (vad nu det är). Tänker inte åka till Nigeria och ”köpa” en man. Eller ragga på krogen – hon varken vet hur det går till eller har råd med så många krogbesök som troligen skulle krävas. Hennes fråga förbli obesvarad.

Kontaktförsöken på Facebook bortser hon ifrån, det är mest amerikanska ex-militärer och annat lurt.  Dem vill hon inte ha att göra med.

Hon får nog fortsätta att skriva, sätta ord på det liv hon lever vartefter hon lever det. Inte något himlastormande spännande eller vanvettigt nyskapande. Hon lovar dock att inte skriva en bok med titel som innehåller orden ”den lilla bokhandeln” eller liknande. I och för sig är bokhandlar fina, hon minns just nu Törnqvists bokhandel i Avesta, och Manne och hans tax som hon glömt namnet på. Och hon minns biblioteket när det låg ovanför Karlbergsparken. Där tillbringade hon många timmar saligt läsande allt möjligt. Därhemma fanns Lo-Johansson och Harry Macfie, så småningom också Sally Salminens Katrina, och därtill diverse bokförsäljarband av tveksam litterär kvalitet. Några dyra uppslagsverk, köpta på mödosam avbetalning för att vi döttrar skulle använda dem… Vi bläddrade kanske någon gång, men inte var det de böckerna hon läste – och hon tror inte hennes systrar gjorde det heller.

Det kanske helt enkelt är så att det är lättare att ägna tid och lust åt böcker, och glömma män? När hon för länge sedan sade något om att hon ville ha ett roligare sexliv, fick hon av den några år äldre kvinnliga vännen svaret ”det där går över”. Det gör det kanske, men där är inte Agnes ännu. Hon vill faktiskt inte att det ska gå över. Hon vet att sex är annorlunda när båda parter är gamla. Hon vet också att sensualism och sexuell glädje fortfarande finns, fast i annan form än när de var yngre. Just nu saknas detta.

Photo by Pixabay on Pexels.com