Agnes ler lite när hon ser att den första som gillat hennes text ”Agnes vill ha en man”, är hennes svägerska… Eller före detta, om det nu är så det blir efter en skilsmässa.

Längtan efter manligt sällskap överskuggar inte allt annat. Just nu skulle Agnes hellre än något annat vilja vara hemma hos sig, ensam. Röja i skrubben, samla ihop sådant som kan slängas eller skänkas bort, få bättre ordning i bokhyllorna, skaffa flera bokhyllor. Hon skulle vilja gå igenom kläder och tala om för sig att ”det där har du inte använt på länge, det behöver du inte behålla”. Och så befriad göra sig av med vad det nu är.

Lite av den där befrielsen kände hon faktiskt när hon häromsistens slängde sin länge älskade hellånga röda stretchiga klänning. En av syrrorna sydde den och Agnes har nyttjat den väl. Så till den grad att den blev farlig, stretchen försvann i alla tvättar och hon höll på att snubbla på en alltför lång klänningsfåll. Den åkte i soptunnan, liksom ett gammalt skärp med ett jack i lädret, ut.

Varför inte förrän nu? Det kan hon inte svara på, men hon vet att hon kanske också har lite av det som mannen hennes hade i övermått, ”det kan vara bra att ha”. Hon slapp städa efter honom, men någon ska också slippa städa allt efter henne. Något kan hon redan nu skicka vidare.

Klockan är halv fem, Molly sover nöjd bredvid Agnes stol. Mannen blundar också, i soffan. Hon har gjort sås med majonnäs, gräddfil och hackat ägg, en aning senap och dill, till torskryggen som ska kokas lätt i vin och fiskbuljong. Små gotländska potatisar till. Och St Agur därefter, åtminstone för mannen i hushållet. Hon dricker ett glas vin till, och han ett glas alkoholfritt rosévin. Molly får ett par tärningar torkad blodpudding till sitt torrfoder.

Photo by R Khalil on Pexels.com