Oj, oj, och oj. Tur jag inte har en stegmätare. Den skulle ha chockat mig. Idag har jag gått alltför många steg i skogen. Över stock och sten, utan att bryta benen. Plockat massor med svamp, trattisar, kantareller, några gula trumpeter, fjällskivlingar. Och gått fel och tappat bort Molly, som slapp koppel en stund för att inte fastna i alla grenar. Eftersom hon är klokare än jag sprang hon hem, mannen larmade grannen som ringde och talade om att hunden var hemma. Jag var på väg, så trött att jag knappt trodde benen skulle bära mig. Men glad ändå att jag inte kom ut på Överbyvägen som häromåret. Nu var jag lite närmare hemma.

Och sedan rensade jag svamp, och rensade svamp. Som nu ligger förvälld i frysen. Vi har ätit middag (flankstek med potatismos, och svamp och paprika). Mannen har diskat och jag bara sitter där jag sitter. Törs inte föreställa mig vad kroppen kommer att säga i morgon. Är mycket tacksam att Molly sprang hem. Hon är nog lika trött som jag.

Skogen är inte att känna igen med alla fallna träd. Jag skyller på det när jag tar fel väg i en skog jag gått i under ungefär femtio år. Ändå hittar jag de flesta av mina gamla svampställen. Ett, svart trumpet, är dock fullkomligt borta. Gör inget, de andra har jag skattat också i höst.

Rapport från en söndag. Samtidigt som Turkiet dödar människor i Syrien, och Sara Danius är död. Livet och döden pågår hela tiden, jag är tacksam att befinna mig på de ännu levandes sida.