Börjar igen. Jag gör ofta det, börjar om. Åtminstone när det gäller skrivandet.
Nu vill jag skriva om annat än spelberoende och elände. Jag börjar bli trött på den identiteten, hur glad jag än är över att Free Spin hittade sin förläggare och blev både bok och ljudbok nu i höst. Tacksam också över Michael Cekens (Tegel & Hatt) lockande omslag, det bidrar säkerligen till den försäljning som sker. Och hittills har 14 bibliotek tagit hem boken, BTJs (Bibliotekstjänst) lektör gav som helhetsomdöme 4 (mycket bra) av 5 möjliga.
Ni som läser detta kan väl fråga efter min bok på ert bibliotek, hänvisa till BTJs omdöme och be dem köpa in boken! Många behöver läsa den, inte bara min släkt och mina vänner…
En peppande vän menar att jag nu ska börja ett nytt liv, ett med en annan inriktning på mitt skrivande. Nu finns jag i bokvärlden, är indexerad (!) och om jag vill få ut till exempel en roman, så bör det vara möjligt. Han tror att jag hinner med minst två bestsellers innan jag dör!
Det handlar nog också här om att smida medan järnet är varmt. Synd att jag har så svårt att fokusera och få ihop ett manus av alla ord. Har ju sida upp och sida ner, tog med mig en bunt i ryggsäcken senast jag var hem till mitt. (Mycket är inte utskrivet.) Borde naturligtvis gå igenom alla papper, kanske finns där något användbart.
En roman behöver ju inte vara drygt 300 sidor (som Free Spin). Annika Bengtssons Såren som aldrig läker är 183 sidor, köpte den på Bokmässan, men har inte hunnit läsa än. Ibland fantiserar jag om att slänga ut allt som skrivits ut på golvet i en enda röra, sätta mig där och plocka upp och lägga i tre högar: ”kanske användbart”, ”släng”, ”riktigt bra”. För dylika övningar krävs ensamhet, och den är det ont om numera.
Har precis skrivit ihop något jag kallar ljudbokspitch. Om Agnes. Jag har inte visat den för någon. Vet inte ens om det faktiskt är en pitch. Kritikern i mig gör mig osäker, och därmed händer ingenting.
Tror inte att det går att tänka fram ett manus. För min del handlar det alltid om att gräva där jag står, hitta det som är viktigt att skriva om, det som bränner, i mig själv. Det måste inte nödvändigtvis vara biografiskt korrekt eller självupplevt. Men det finns inom mig, ofta mycket otydligt, ibland mera krävande. Mera ”skriv!”, ”skynda dig”. Andra skrivande människor går skrivkurser. Jag har inte gjort det.
Tror att akvarellkursen i skärgården för trettio år sedan gjorde att jag nog aldrig kommer att gå någon kurs igen. Där lärde jag mig enbart att jag inte kan måla – det vill säga avbilda. Så jag slutade måla. Vill inte sluta skriva. Vill inte lära mig allt jag inte kan. Jag är dessutom en riktig fegis när det vankas negativ kritik. Går omedelbart och kraftfullt i försvar, och där är min metod att attackera. Inte särskilt begåvat eller fruktbart.
Idisslat en fredagseftermiddag mitt i oktober 2019. Artikeln i Aftonbladet (papperstidningen) kommer, men jag vet inte när. ”Du lär bli varse det” säger Britt Peruzzi som intervjuade (och kanske är ledig när reportaget går att läsa).
Photo by Pixabay on Pexels.com
Like this cow – but my writing is not about money…
beskrivarblogg 
Alltid detta skrivande som snor runt i skallen på oss, när det gäller kritik är jag också känslig. Så mycket jag inte vet om mitt eget språks uppbyggnad och orkar inte ta tag i det. Känns mer som om hjärnan likt teflon, släpper det mesta som borde stanna kvar. Men på ett annat vis är jag ju osvenskt medveten och glad över min förmåga att skriva, för den gåvan har jag. Låter väl säkert väldigt illa i mångas öron, men om inte ens jag ska tro på mitt skrivna ord, vem ska annars göra det? Men om jag skriver en bok, det har jag ingen aning om och om ett förlag skulle vara intresserad har jag ännu mindre aning om.
Jag har också tänkt tanken att gå på kurs, men samtidigt tror jag mycket i mitt skrivande ligger i att jag är som jag är, orden som de landar, är ju just mina egna och jag vill inte att de blir någon annans. Kanske blir osäker på mitt eget skrivande om andra på en kurs ska tala om alla fel jag gör, vore synd för mig.
Det finns ju folk som lever på att se till att böcker blir rättade på alla möjliga slags vis. 🙂
Du, ha en skön helg!
GillaGilla
Önskar dig en skön helg också, känner ju igen dina funderingar. Fortsätt skriva – det gör jag!
GillaGilla
❤
GillaGillad av 1 person
Gå på skrivarkurs är inte att tänka på för min del. Då skulle jag göra som du med din målarkurs. Sluta.
Men det skulle jag behöva – en målarkurs, bara för att komma igång. Men det är som med skrivet material, lika svårt att omsätta i pengar som kan generera mer dukar och attiraljer. Nu har jag iofs en hel skrälldus med penslar och färger som jag fick av Livsglimtar, men längtar efter de stora dukarna – den stora ”romanen”.
Tänk att det ska vara så knepigt att släppa alla förbehåll och bara göra. Undanflykter eller självsanering? Till slut om vi inte gör något åt saken, står vi där tomhänta, både du och jag, när den dagen kommer då det är ”för sent”.
Vad vill jag mena med det här nu då? Ok, jag har faktiskt tagit mig en slurk vin. Vitt och beskt. Usch! Tvi vale!
Du har jämt göra i allt omkring just nu och jag störs av ledan för att jag inte har något vettigt för mig. Ingen som behöver mig eller puttar på eller ger feedback. Glömmer aldrig den allra första feedbacken jag fick när det gäller målandet. Den där lustfyllda känslan av att vara bra. Den första feedbacken i mitt skrivande fick jag av dig Margareta. Väl inpräntad i mitt sinne och mot den lutar jag mig när jag sviktar i tron på mig själv. Tack! ❤ Så vad återstår? Båda har vi "gett ut" på olika arenor och fan anamma… vi är hur bra som helst, så på´t igen så de blö´r
😀 ❤ ❤ ❤
GillaGilla
Vännen min – måla du men strunta som jag i kurser! Vi fortsätter som vi börjat och fan anamma – vi är hur bra som helst, så på´t igen!! Massor av kramar från en som också druckit både en Dry Martini och ett glas vin och just varit ute med Molly.
GillaGillad av 1 person
Jag vill också skriva, men dagens liv är så konstigt. Jag arbetar denna höst med förändring av (verksamhets)mitt liv om det nu går. Vi får se. Jag har upplevt så mkt jag vill få ur mig. Varför är samhället så o-snällt mot oss? Funderar jag i regn och på kafé i Hälsingland
GillaGilla
Fredrik – fråga dig kanske varför du arbetar så mycket? Om samhället är o-snällt mot oss vill jag låta vara osagt, beror nog på vilka ”oss” som avses – kanske kan du hitta en aning skrivtid varje dag, morgon eller kväll – behöver ju inte vara lång tid, och du kan få ur dig en del av det du vill skriva, önskar dig lycka till, hoppas Hälsingland ändå ger dig lite glädje! Kram.
GillaGilla
Gjorde precis som du skrev! Gick in på bibliotekets hemsida. Finns inte mindre än fem exemplar av din bok i närområdet, varav tre här i Helsingborg på olika bibliotek, en i Förslöv och en i Båstad. Och här i stan – ett ex på ”min” bibla! 😀
Men de var utlånade allihop och tre i kö redan, så jag reserverade jag också. Får väl se när det blir min tur.
Jag gick på alla skrivarkurser jag kunde hitta och som var tillgängliga från hösten 2006 och till och med 2012. Men det var i Halmstad där man överlag satsar väldigt mycket på kultur av olika slag. Finns betydligt mer än Mjellby där.
Det var roligt, trevligt, givande, inspirerande – och mycket lärorikt. Min medfödda talang växte av ökade kunskaper, och mitt självförtroende när det gällde skrivande växte ännu mer. Nej, jag har inte förlorat mig själv på kuppen, snarare tvärtom! Jag har funnit mycket mer av mig själv i mitt sätt att skriva. (Men då hoppar jag över åren med utbrändhet, där jag fortfarande kunde ”tekniken”, men hade tappat fantasin och uthålligheten. Nu är bådadera tillbaka.)
Kritik på det vi skrev var objektiv och var mer förslag till förändringar. Vi fick lära oss olika typer av skrivande, fick massor av tips vad som kunde få igång oss när det verkade som att hjärnan stod still, och vi hade massor av skrivövningar.
Vi blev också en grupp som lärde känna varandra väl och som senare fortsatte med att träffas, läsa varandras texter, och diskutera det skrivna.
Nu hör det väl också till saken att vi hade en fantastisk ledare/lärare under alla de där åren. Jag har förstått att det inte alltid är så här positivt, att kritik kan bli till påhopp och är allt annat än öppen och objektiv, vilket verkligen är sorgligt. I värsta fall har man kanske dessutom betalat en rejäl summa pengar för att delta i kursen ifråga.
Det jag gick på var studieförbundens utbud, allra mest Studieförbundet Vuxenskolans. Kostar förstås en slant det också, men fullt överkomlig.
Tyvärr har det visat sig inte vara lika roligt med skrivarkurser i den här stan. Tycktes vara noll intresse hos alla studieförbund. Först i somras dök det upp en möjlighet – en nybörjarkurs. Kände inte att det var nåt för mig. Kände mig pank dessutom.
Men det är inte helt omöjligt det kan bli nåt här på mitt närbibliotek. På ett möte, ett Idé-café, härom fredagen hade vi brainstorming om vilka arrangemang som vi skulle kunna erbjuda och som kan göra att folk trivs. Och då nämnde vi bland annat en skrivarcirkel. Håll tummarna!!!
GillaGilla
Härligt med dina goda erfarenheter av skrivarkurser – och kul att min bok lånas ut och köas för! Har ju sett att den finns söderöver (Libris är en sajt som berättar vilka bibliotek som har vilken bok) – den finns ännu inte på mitt bibliotek i Norrtälje, men i Oxelösund, och i Norrland – Bibliotekstjänsts recension hjälper till. Glad att du vill läsa! Ha en skön helg och lycka till med skrivarplanerna!
GillaGilla
Jag tycker så mycket om det du skriver på bloggen, ditt sätt att skriva. Så jag ser fram emot att läsa din bok!
Förresten! Kan du inte få ihop dina Agnes-inlägg till en roman? Jag skulle gärna vilja läsa en sån bok!
GillaGilla
Tack Ninna – du gör mig mycket glad – Agnes-texterna kanske kan bli något, jag funderar och det brukar få lov att ta sin tid…
GillaGilla