Det är nu jag skulle kunna skriva. Molly och jag har varit ute sista vändan för det här dygnet. Mannen sover, eller ligger åtminstone i sängen. Ingen ställer några som helst krav på mig just nu. Bara jag själv som sitter här och inte skriver, som säger mig inte kunna, inte veta vad som ska skrivas, inte få till något.
Jag har blåst ut ljusen för att inte glömma det senare. Teven är slocknad. Huset är tyst, kanske främst därför att hörapparaterna ligger på bordet bredvid mig. Har börjat läsa Britt Peruzzis bok Aldrig glömma (hon är journalist på Aftonbladet och intervjuade mig häromsistens). Gillade henne och ville läsa hennes debutroman som kommit i år, den också. Den lovar gott. Och hon vet att det är första delen av flera.
Såg en ung kvinna utanför sondotterns hus, när Molly och jag nyss gick förbi. Trodde ett ögonblick att det var hon, men kvinnan slängde sina sopor och tog sin cykel. Det var inte hon. Har inte varit till sonens grav inför helgen. Stretar emot tanken att gravar ska smyckas en helg om året. Inte för att jag gör mycket mera än städar när jag är där, men jag pratar med honom och jag tänker på honom och jag saknar honom. Utan att det syns på hans grav. Varje gång jag passerar kyrkogården på väg till eller från hans pappas hem är han med oss. Trots att han fattas.
I morgon borde jag städa här, det märks att Molly börjar bli långhårig igen efter sommarens lättare päls. Kanske städar jag, kanske låter jag bli och vet att jag kan göra det senare. Ingen klagar. Den stora mattan i vardagsrummet skulle vinna på att gås över med rotborste och/eller fuktig trasa för att få bort allt hundhår. Men, det skulle innebära att jag krälar omkring på knäna över 3×4 meter matta och gnuggar/borstar. Tror inte det. Är nöjd så länge jag håller toalettrummet rent, kök och köksgolv avtorkade ett par gånger i veckan och sovrum och sängkläder rena. Resten får duga mera ostrukturerat städat, ser jag att glasskivan på soffbordet är ovanligt kladdig så torkas den. Om damm på teven skriker så försvinner även det. De oåtkomliga fönstren låtsas jag inte se. Övriga torkas emellanåt. Oftast inte emellan dock.
Så, om jag inte vore så tömd på energi och fantasi så skulle jag skriva nu. Om någon annan än mig själv, kanske inte ens om Agnes. Om en kvinna som lever det liv hon vill leva, med den kärlek hon längtat efter och i den miljö hon vill finnas. Men hon är inte riktigt där just nu, hon är annanstans. Och är därmed svårfångad, flyktig. Försvinner i ett andetag, en dröm, en utandning.
Photo by Pixabay on Pexels.com
beskrivarblogg 
Gomorron Margareta ❤
Allting har sin tid, heter det och inte utan att jag får ta och påminna dig om att du nyssens gått igenom hela cirkusen med att ha levererat en fantastisk skapelse till, i mina ögon, hela vårt samhälle. Ett jobb som ligger utöver 8-timmars arbetsdag under flera år. Så… hur vore det med lite semester? 😉
Men… jag förstår ungefär vad du menar. Längtan att hitta något som håller – något som är givande inne i huvudet och som med glädje fyller både dagar och nätter med aktiviteter som både roar och skrämmer. Kanske äventyret som aldrig blev av – fantasy om en värld bortom – ja, om vad och hur som helst.
Själv längtar jag dit och sitter/står/går/ligger med den ständiga frågan: vad ska jag hitta på för la? Somliga kallar det skrivkramp. Inte vet jag om det stämmer för jag vill nog mena att jag har kramp i skallen. 😀
Kram ❤ ❤ ❤
GillaGillad av 1 person
Som du säger, kära vän – allt har sin tid. Och visst skulle jag behöva semester och miljöombyte. Någon kramp i skallen eller i skrivet har du nog inte, men diverse annat som ockuperat dig tidigare och en höft att fundera på just nu. Det blir inte plats för så mycket övrigt då – ungefär som för mig, hund och fd maken, och diverse arrangemang för att hålla allt flytande – det blir heltäckande. Kram och skön helg på dig, och tack för att du läser!!
GillaGillad av 2 personer
Klart jag läser för jag älskar både dig och bloggen din. ❤ Skön helg på dig också!
GillaGillad av 1 person
Dito alltihop!
GillaGilla
Såna där dagar har jag en hel del av. Särskilt när det gäller skrivandet… och städandet… Men du fick ändå till nåt skrivet. Jag fastnade med en film och en stickning.
men det är i morgon det gäller. NaNoWriMo. Får väl säga att jag sparar mig, att jag förbereder mig mentalt. Och tänker inte ha annan press på mig än att skriva åtminstone nånting varje dag. Tänk att det ska vara så svårt att komma igång! Fast jag vill! Och älskar att skriva! Egentligen.
Ha det gott i höstkylan! Kram! ❤
GillaGilla
Ha det gott du med – jag är just hemkommen efter att ha ätit ostron med en gammal vän och arbetskamrat, en härlig måltid och en stunds samtalande. Det gjorde gott – i morgon vet jag inte om jag tänker börja någon NaNoWriMo – men skriver något gör jag kanske ändå. Kram på dig
GillaGilla