Slutet först…

”Skriv slutet först.” Jaha, då skriver jag slutet – mitt och Agnes.

Hon var lycklig. Inte visste varken hon eller någon annan riktigt varför, men alla var nöjda med att hon var nöjd. Hon klagade inte där hon låg på ”boendet” som man lärt henne att det hette, hennes nuvarande hem. Sönerna kom emellanåt och satt bredvid hennes säng, ibland tog de ut henne i rullstolen. Hon andades frisk (Stockholms-)luft och gladdes åt att se annat än sina väggar och några tavlor som mest av misstag följt henne hit.

Minnen var som vaga skymtar av något som kanske eller kanske inte hänt en gång. Om hon försökte berätta något, var det ingen där som kunde varken hålla med eller protestera. Biträdena, människorna som tog hand om henne, kände henne inte och hade inte tid att lyssna eller lära känna den här kvinnan i rum 10. Det fanns så många andra som behövde dem.

Fortfarande kunde hon komma på sig med att fundera över döden. Hon trodde att hon var klar med den för länge sedan, men så var det nog inte. Alla hon älskat (utom två av sönerna, och barnbarnen) var döda. Hon var rätt ensam, och försökte begripa hur det gått till. När dog mannen hennes? Och barnens pappa? Varför ville hon veta någon dag eller månad eller år – det var ju ingenting som betydde någonting längre. Bara någon rest av ett behov av att få sig att tro att tillvaron lät sig kontrolleras. Hon kunde bara hoppas att också den resten skulle försvinna med den tid hon hade kvar.

Fortfarande tyckte hon att livet var skittrist. Inget hon sade högt, men inom sig. Så tråkigt, så omåttligt enahanda, så utan något roligt. Ingenting att skratta åt, ingenting att ens bli rejält förbannad över. Ingen att skratta med. Bara varje dag som den förra. Frukost, piller, dusch ibland (numera brydde hon sig inte), sängbäddning, påklädning ibland och ibland inte. Lunch, mellanmål/fika och middag, tidigt i säng (som om hon inte legat där hela dagen). Piller igen, kanske sömn. Drömmar, hon försökte förstå sina drömmar, men gav för det mesta upp och accepterade dem. De var inte begripliga, åtminstone begrep hon dem inte. I natt drömde hon att mannen hennes skulle ha auktion och hon skulle hjälpa till – eller vara i vägen, beroende vem som tyckte något.

Hon fick inte ihop det. Han hade nu varit död i nästan tjugo år, hon hade levt ensam och utan honom så länge, och så kom han tillbaka och skulle sälja ut allt han hade på auktion. Här slutade hon försöka förstå. Nu hoppades hon att han skulle stanna där han var och låta henne vara ifred, den tid hon hade. Sedan kunde de kanske mötas igen annanstans, i fred och frihet, utan ägodelar och auktioner och allt som funnits tidigare i deras gemensamma liv.

Å, hon var gammal. Kroppen talade om det hela tiden. Den ville inte längre att hon tog sig ur sängen på egen hand, ville att hon skulle ringa på hjälp. Eller stanna där hon var. Det här livet var inget hon önskade. Nu ville hon bara att det skulle ta slut och att hon skulle vara lugn och glad och frisk (!) när hon väl drog sitt sista andetag. Ibland kunde slutet ju faktiskt vara så.

Hon vred på huvudet och såg på den lilla gamla novemberkaktusen på sängbordet. Den härstammade från mannen hennes och hans arvekaktus. Hans hade varit stor och kraftfull, den här har i alla år varit liten, men med en stark livsvilja. Nu blommar den snart igen, det är november, och knopparna är sprickfärdiga. Hon vill att någon tar hand om den när hon är borta, men vet inte vem hon kan anförtro den åt. Ett lyxbekymmer, javisst, men hennes. Hon har inte några världsomvälvande bekymmer längre. Just nu är hon sysselsatt med att långsamt, men lite fortare än hittills, avsluta sitt långa liv. Dö. Det är det hon gör, precis som alla andra, lite grand varje dag. Hennes tempo är numera högre än mångas. Högre än hennes har varit hittills. Nu är det snart dags.

Mera kan hon inte berätta. Hon är inte här längre, hennes söner och barnbarn har samlats i rummet. De är allvarliga, och ser ledsna ut. De borde vara glada och tacksamma att hennes liv nu är färdiglevt, och att hon har frid. Eller de kan åtminstone inbilla sig att hon har frid. Ingen vet. Äldste sonen ser gammal ut han också, det är han och hans hustru som får ta hand om allt som hör till en människas bokslut. Alla papper som ska göras färdiga, begravning si eller så, etcetera. Allt det där som hon själv inte behöver bry sig ett dyft om. Hon har talat om att hon vill tappas bort i Östersjön i skärgården utanför Stockhom, gärna långt ut, nära Fredlarna. Om någon ser till att det blir så kommer hon inte att veta. Kanske är det för krångligt, kanske är det lättare att stoppa ner askan i samma grav där sonen och före detta maken finns i. Vilar vete sjutton om de gör, någon av dem.

Innan hon dog tänkte hon ibland att det skulle vara kul att delta i sin egen begravning, levande på något sätt då förstås. Nu

photo of an island in the middle of the ocean

Photo by Kasampaida Steve on Pexels.com

blir det inte så, hon vet åtminstone att det inte blir så. Hennes familj vet inte ens att hon hade de där konstiga tankarna, och de lär inte kunna avgöra om hon faktiskt är där i någon form eller inte. Nej, det får vara. Det där angår henne inte längre. Det handlar om dem, inte om henne.

Hennes liv är klart. Färdigt, om än ofärdigt. Hon har funnits i många år, och flera av dem har hon levt. Några levde hon just inte, bara överlevde. De och alla andra år är nu ingenting. De är borta, de har varit, hon är fri och finns eller inte finns i någon annan dimension. Om hon kan så är hon nog tacksam över sitt liv, över de hon älskat, över sin familj och alla människor hon mött på olika sätt.

Hon kan till och med om hon anstränger sig lite vara tacksam för det elände hennes spelmissbruk förde med sig. Det fick henne att skriva, det fick henne att bestämma sig för att skämmas och leva ändå. Fortsätta leva, och fortsätta skriva. Nu är hon färdig med att leva, och hon förmår inte skriva längre. Därmed är livet inte hennes, det är beroende av andra människors hantering av henne, av att personal på boendet ser till att hon inte dör av uttorkning eller svält, eller av liggsår, eller trillar ur sängen. Det är inget liv, det är bara ett andetag till, och så ett, och ytterligare ett. Nu får det vara nog. Hon har bestämt sig, det kanske tar ett tag innan kroppen tar till sig budskapet, men hon vet nu vad hon vill. Det sista hon medvetet vill. Slut.

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Slutet först…

  1. Lollo skriver:

    Vet inte vad jag ska skriva som kommentar … och det kanske säger tillräckligt …
    Rakt in i hjärtat … ❤ ❤ ❤

  2. bergalott skriver:

    Vet inte heller vad jag ska skriva för det är mycket i det som skrämmer. Ensamheten, resignationen, accepterandet av att det inte var mer – kunde inte ha gjort mer – ville så mycket mer.

    • beskrivarblogg skriver:

      Jag är inte där ännu, inte Agnes heller – men det var lite märkligt hur lätt det var att skriva som jag gjorde – befriande på något sätt

      • bergalott skriver:

        Jag håller just på att leta fram en liten kortnovell jag skrev för många år sedan. ”Ett veck på lakanet”, om hur en vakennatt med många tankar exponeras i ensamheten i en människa som inte förmår röra sig längre.
        Men… huvudsaken att vi skriver av oss för då kommer vi igång 😉 Kram

  3. Lena. skriver:

    Sa fint.Sa sant.Direkt fran hjartat.Stor kram.

  4. Ninna skriver:

    Fint och sorgligt på samma gång. Tyna bort så där, och sen bara bestämma sig. Kunde inte låta bli att fundera, hur hade jag skrivit om jag hade skrivit nåt om liknande?
    Kanske raka motsatsen, om hur att leva livet mer och mer. Leva loppan riktigt ordentliget. Börja dricka rödvin, klä sig färglatt och originellt med spetsar och volanger och gu’ vet vad. Ta sig en cigarr emellan varven och resa jorden runt. Inte att förglömma.
    Vara smått oförskämd och helt burlesk, säga rakt fram vad man tycker och tänker – och skylla på att i den här åldern får man göra som man vill, fast man bara har släppt loss alla hämningar och njuter av att finnas till. Trots skrynklor och annat.
    Ja, och så hennar man förstås håret så det blir morotsorange, bär stora ringar och nagellack i mörkaste rött.
    Och sen en dag när man är mitt i det roligaste, sätter man sig bara ner en stund, säger hejdå – och somnar in. Fridfull med ett leende på läpparna.

    He! Man kunde nästan – eller kanske – göra ett blogginlägg av det här. 😀

    • beskrivarblogg skriver:

      Gillar din variant – roligare så, låt oss hoppas att både jag och Agnes gör något av det du tänker dig innan det är dags!

      • Ninna skriver:

        Bäst kanske vi börjar nu med en gång. Hmmm… vad ska man starta med? Börja sminka sig igen? Några kul smycken – har inte använt sånt på åratal, vet inte varför. Nagellack? Slits väldigt fort. Men… tja! 😀
        Träna sig i att vara lite uppkäftig är kanske det svåraste, men viktigt? Menar inte elakt uppkäftig, förstås.
        Man får väl börja med det lilla, det som känns lättast. 😀

  5. bergalott skriver:

    När jag blir riktigt gammal ska jag åka
    med kryssning till Bahamas och stanna där
    ta en tripp konstant jag tänker
    i Karibien det faktiskt billigt är
    ja billigare än att sitta på ett hem i Sverige
    För det har jag inte råd med
    Inte får jag frisk luft
    och inte får jag ta en sup
    Inte får jag mat med näring
    som ger livet ett drägligt slut
    Läkare finns på båten om det skulle hända
    att jag drattar kull uppå min ända
    eller ännu värre dör på fläcken men
    då tas jag så väl omhand där uppå däcken
    Men innan dess så blir jag passad på
    av unga vackra ynglingar med korpsvart hår
    ja nästan som den Taube som sjunger
    om senoritor som vackert bjuder
    druvor från läppar röda
    det ska jag hinna innan svenska vården fångar mig och dödar
    😉

  6. beskrivarblogg skriver:

    Läckert, det gör vi!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s