Jag tycker om bilden Åsa tog i Karlstad, där jag står framför roll up´en. Jag ser faktiskt stolt ut, och det är jag glad över. Skammen har sakta övergått till stolthet. Rätt utveckling efter allt elände. Jag har på mig Mariannes avlagda klänning, mina billiga jeggings från H&M, och den sjal jag fick en gång av mannens min sonhustru. Mina egenhändigt inköpta och betalade kängor. Min garderob (om den kan kallas så) är mager, trots många plagg. Jag har gått ner i vikt det senaste året, och kan inte ha hälften av kläderna. Förr var det tvärtom, gick upp i vikt och kunde inte ha något av den anledningen. Borde rensa ut och skänka bort. Kläder bland annat, har för mycket ”loppisskräp” därhemma dessutom,

Photo by freestocks.org on Pexels.com

och jag tycks aldrig komma iväg på något loppis för att sälja. Den tiden verkar vara förbi, och då återstår bara att städa bort.

Två kartonger nationalencyklopedi är ett exempel. Vem vill ha/behöver sådana i och för sig vackra band numera? När det är enklare och inte utrymmeskrävande att googla. Eller en fritidshuslampa i perforerad koppar, ca en meter lång med kedjeupphängning, enligt uppgift gjord av en Dala-konstnär. Eller smådukar och större dukar, linne (som i lakan, inte lin), snapsglas i parti och minut (= många i min ordbok). Intresserade är välkomna till mitt hem för titt på det ena och det andra, säg bara till så kommer vi överens om tidpunkt. Jag har en stor grön ”balansboll” också, som jag inte längre vågar mig på att använda – trillar jag av bollen, så tar det sin tid innan jag kommer upp på fötter igen. Ett gammalt slitet fiolfodral, ett par lösa skärmar till datorer, med de kablar som krävs. Ett par datorer om vilkas kondition jag inte törs uttala mig. De fungerade när jag använde dem, det är länge sedan.

Det mesta finns i skrubben, utanför sovrummet och på väg ut på altanen. Dörren går fortfarande både att öppna och stänga, men därinne ryms inte mycket mera. Jag har hyfsad koll på vad som finns var, men allt är lastat ovanpå allt annat. Svärmors fina 30-talsservis finns där, nerpackad i låda – den vill jag ha kvar. Annat porslin och glas som jag inte behöver.

Jag blir stressad bara av att tänka på allt det här. Och sitter där jag gör i Sundbyberg, när skrubben med innehåll finns i huset utanför Norrtälje.