Jag vill dö levande

Har varit ute med Molly igen. Mannen behöver byta kläder en gång till, inga blöjor har levererats. Trodde jag nog inte heller, kvinnan jag pratade med verkade inte veta riktigt vad hon höll på med. Jag tvättar, tvättkorgen är tom några timmar, sedan fylls den på igen. När jag säger ifrån till mannen att han ska byta, han känner inte hur det luktar. Minns plötsligt mammas gulkissade trosor, eller underbyxor snarare. Vill inte dit själv, men ibland rinner det över även för mig, om jag druckit kaffe och inte varit på toa, om jag på morgonen inte har varit upp under natten och kissat. Det är faktiskt skit att bli gammal, visste inte eller ville inte veta att det var riktigt så här otrevligt. Ändå är jag ju frisk, i alla fall såvitt jag och andra vet. Det räcker, men gör inte gammalliv roligare.

Fan, jag vill ha roligt. Gud, jag vill ha roligt.

Hur ska det gå till – ska kommunen ge mig en ledig dag då jag MÅSTE se till att ha roligt, var humte vecka? Annars? Jag hittar inte mycket att skratta åt till vardags, ibland ler jag lite åt någon formulering på Facebook, flinar till åt någon snäll dumhet. Inte ofta. Mest tristess och olycka, hat och brott, gnäll och oförstånd.

Går det/kan jag acceptera att livet inte blir roligare än så här, snarare allt mindre roligt, ett sluttande plan ner i eländes elände. Ju äldre jag blir. Vill jag vara med om det? Svaret blir JA! Jag vill vara med, också om det blir skit, jag vill vara med tills jag dör levande. Vill dö när det är dags, utan utdragen väntan, helst utan smärta och ångest också förstås. Hur det nu ska gå till. Alla de mina som är döda nu har klarat av att dö. De vet, men kan inte berätta för mig som inte vet. Som bara önskar och tror och förmodar och säger kanske är det så här – eller så där. Ingen kan berätta.

Tror inte på och väntar mig inte några tunnlar med ljus längst bort. Tror inte heller på att någon eller något väntar på en andra sida. Den där sidan kunde gärna ha fått visa sig i levande livet, och då möjligen gjort lite nytta. Nu har den inte gjort det, i alla fall inte än. De som säger sig veta, menar jag önsketänker. De vill. Och det förändrar ingenting, det gör ingen skillnad, det blir aldrig som de vill. Så jag vill inte någonting annat när det gäller min död, än att den ska ta mig bort härifrån när det är dags. När kroppen och hjärnan samsas om att nu får det vara nog. Nu har hon ingen glädje av vare sig det ena eller det andra längre. Inga önskningar, inga förhoppningar, inget lidande heller, inte smärta. Bara tomhet och tyst frid. I evighet amen.

November…20180303_190005

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Jag vill dö levande

  1. Fredrik i EU skriver:


    Vi ska ses du och jag. Kanske kan vi då le lite åt allt elände….jag håller på allvar på att skruva lite på mitt leverne. Det tar dock tid.

  2. bergalott skriver:

    Nu har november verkligen slukat dig i sitt grepp. Vet att november är jobbig för dig och jag avundas dig inte. Därtill att alla pålagor, frivilliga eller inte, tynger,
    Du går bredvid sorgen varenda dag och på ett sätt är det bra för då är halva jobbet gjort den dag då du har gjort vad du kunnat för att få en annan människas liv drägligt. Du är hedervärd och va fan… vi behöver åka på ett flytetyg och se hur det går till att ha roligt. Men du som jag tvivlar på alla dessa påståenden att Viking och Cinderella och allt vad de heter, kan erbjuda det vi behöver. 😉
    Kram i massor ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack. Kramar i massor till dig också, du känner mig – tror inte att det är just november som spökar även om jag skrev så – mest det du uttrycker så vackert ”går bredvid sorgen varenda dag” – det är ju det jag gör, det vi gör båda två, Jan och jag. Roligt är det inte

  3. beskrivarblogg skriver:

    Dina ord gör det! Kramar tillbaka, hoppas du fått sova

  4. Lollo skriver:

    Dina ord om åldrandet går rakt in i hjärtat. Det är mycket kring det som rör sig i mina egna tankar, trots att jag tycker att jag är för tidigt ute för att grubbla över åldrande och död. Men det vill inte riktigt släppa greppet om mig, sedan mammas sista år i livet. Det var där det började för mig.
    Och att inte få känna sig behövd av barn och barnbarn matar känslan av att gå mot livets slut.
    Man behöver ett värde i livet, och även om man har ett värde hjälper det ju inte om man inte känner av det. Jag vill precis som du, dö levande. Du beskriver det så bra. Och jag håller med dig om att A-Lott så väl beskriver läget med orden att ”gå bredvid sorgen varje dag”. Det kunde inte sägas tydligare.
    Känner med dig …

    Men när det gäller lite annat du skriver om …
    Allt är möjligt, Margareta. Det är så otroligt mycket i tillvaron som inte går att få svar på. Det är fullt möjligt att det du INTE tror på ändå är sant. Själv vet jag inte vad jag ska tro, jag bara konstaterar en sak … och det är att när vi inte ens kan förklara det vi vet … då är allt möjligt.

    En gång för länge sedan höll jag barnens smutskläder i famnen och tappade en strumpa. Den försvann i luften innan den nådde golvet, mitt för mina ögon. Strumpan försvann nära ett par gummistövlar, och jag trodde förstås att ögonen spelat mig ett spratt och att den gömde sig där någonstans, i eller omkring stövlarna. Men strumpan försvann och återfanns aldrig igen.
    Jag funderade på om den hittat ett hål över till en annan dimension? Vem vet? Ingen vet! Allt är möjligt!
    Den främsta anledningen till att jag tror att allt är möjligt beror på det obegripliga faktum att vi svävar omkring på ett klot i en oändlighet som inte går att begripa.
    När mina bekymmer känns för tunga brukar jag i tanken resa rakt upp och ut i den svarta rymden. Där vänder jag mig om och tittar ner på jorden, och mina bekymmer krymper till inget i ett andetag. Sedan vänder jag mig om och tittar mig runt omkring i det obegripligt oändliga vi är en del av.
    Vi VET att vi inte kan nå ett slut på denna oändlighet, men vi kan inte säga om det finns ett slut eller inte, för båda alternativen är lika omöjliga att föreställa sig!
    Vi VET att det finns svarta hål, eller åtminstone något som fått den benämningen! I övrigt har vi inga säkra svar på dem frågor som finns kring fenomenet.
    Det vi VET är så oändligt litet, och det vi INTE vet är omätbart. För mig betyder den detaljen att när verkligheten är så otrolig som den är, då är det otroliga lika troligt som något annat.

    Sänder dig en kram över nätet, och ger den till dig utan att säga något mer … ❤ ❤ ❤

  5. beskrivarblogg skriver:

    Tack Lollo, för god läsning på morgonen. Spånnande tankar, vi vet båda att mycket inte går att rationellt förklara, vi vet att vi inte vet – det där med strumpan låter fantastiskt, obegripligt – och det hände. Jag är kanske inte så kategorisk alla gånger som jag lät i texten nyss, men den där tunneln med ljus i slutänden har blivit utsliten för mig i alla fall. Tack också för att du tog av din tid för att berätta vad du tänkte och kände – det gör mig glad. Skön helg önskar jag dig

    • Lollo skriver:

      Roligt att min kommentar gav dig något!
      Jag kan hålla med om att tunneln med ljus inte är något jag själv lägger tonvikt på. Många vittnar om att de upplevt något sådant i nära-döden-upplevelser … och vem vet, det kanske är något som verkligen upplevs i just den nära-döden-stunden. Det säger egentligen inget om vad som händer efter döden. En tunnel av ljus utesluter inte att ”det sista äventyret” är okänt för oss. Om det finns något efter döden eller ej har ingen något svar på.
      Du skrev även, ”Tror inte heller på att någon eller något väntar på en andra sida.” Det var mest den meningen som jag reflekterade på. Den meningen som jag främst syftade på med att ”Allt är möjligt” 😉
      En fin lördag önskar jag dig. Kram ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s