En författare av romaner och poet därtill har skrivit en bok som heter Omsorg, själv heter han någonting Brun. Den boken vill jag läsa, hans språk sägs vara fantastiskt.  ”Vad är omsorg” är en fråga som jag också funderar över. När blir omsorgen något annat, och vad upplever den som blir ”omsorgad”. När är omsorgen ägnad att ta hand om den som inte behöver omsorgen, i stället för den som behöver den? Jag vet ju när min omsorg går över i irritation och hårda nypor. Jävlar, så lätt det är att låta fingrarna säga det munnen inte förmår. När jag måste dra upp Jans byxor till exempel, eller vända rätt det han vänt ut-och-in. När han kommer med en blöja i händerna och vill att jag ska hjälpa honom att sätta fram fram och bak bak. En dag kanske jag själv får möta någons omsorg. Hoppas jag förmår ta emot det som ges.

Min respekt för de som har omsorg som yrke växer för var dag. Vi är beroende av att de orkar, och ändå har de låga löner och jobb som sliter på både kropp och psyke. Hur kan det fortfarande vara så? Idag tycks  politiker av alla nyanser enbart se till snabb tillväxt och snabba vinster – att sälja ut Arbetsförmedlingen stoppades, åtminstone tillfälligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det vore bättre om ”man” (politiker) kunde komma överens om att backa när det gäller att sälja ut sjukvård och omsorg, skolor och annat som hör hemma i en fungerande infrastruktur.

Så plockar jag bland ljusen och byter ut, går och kollar vad Jan gör i sitt sovrum. Han sitter på sängkanten och tittar på sin nyckelknippa. Och behöver försäkran om att den nya nyckeln med gul rund blupp på, går till porten i Sundbyberg. Den är ny och därmed ovan. Och den vanliga dörrnyckeln med blå märkning går till hans ytterdörr på två trappor. Han har redan börjat oroa sig för att han ska till Ekbacken igen på torsdag… Önskar att mina försäkringar kunde ta bort hans oro. Lite gör de kanske det. Bra ändå att han frågar, eller svarar när jag frågar vad han funderar på. Än fungerar vi något så när ihop.

Så, vi har ätit god laxpaj, jag bad Jan påminna mig om att ljusen snart skulle vara utbrunna. När han gör precis det, påminner – men inte blåser ut dem, morrar jag . Blir så less på att hela tiden göra det som ska göras, om det än är så sketna saker som att blåsa ut ljus. Nu är det gjort, disken är avsköljd, jag gör inget mera. Har lagt in ett vedträ i spisen, kanske det tar sig. Annars får jag göra mera. Det sprakar, så det går nog bra.

Jag inser att jag vill ha uppskattning, för maten jag lagar och för annat. Får det enbart genom att Jan oftast äter det som serveras. Sällan lovord, vill ha lovord. Massor. Klockan är bara halv sex, och vi har redan ätit middag. Det är långt till Rapport.

Jonas Brun heter författaren till Omsorg.

Klockan är strax sju, jag har sett på Unga kvinnor på SVTplay och gillade filmen. Jan har diskat. Vi lyckades inte få något ljud till Rapport-sändningen, ”tekniska problem, försök igen senare”.

Har larmat på FB om vedbehov, fått flera svar – får se om något fungerar. FB är fantastiskt på många sätt, så tacksam för vänner som talar om vad de vet om det jag frågar om. Väntar på svar från en vedförsäljare. Har två i reserv.

Nyårsafton 31 december 2019. Snart är det här året slut. Det har varit omvälvande på många sätt. Ids inte göra någon heltäckande summering, bara noterar att min bok har kommit ut och nu finns på 62 bibliotek, jag har tyckt om att fotograferas, och jag har gillat att gå till tandläkaren (även om det förstås varit för dyrt). Idag har jag till och med plockat i ordning alla papper för att göra deklaration och bokslut för mitt företag. Jans sjukdom har varit ett stort och så gott som dagligt inslag under året. Några få dagar har jag varit annanstans, och då även han, hos sonen.

Solen lyser och himlen är så blå, vinden kraftig även idag, och det är drygt 5 grader varmt. Galet vinterväder som är normalt enligt experter i kvällstidningarna.