Vi gick till frisören och det fungerade, vi klipptes och gick hemåt. Väl inne på gården började Jans ben svikta, de vek sig nästan, men han kom innanför porten. Där satte han sig ner. Jag lyckades få honom uppför de få trappstegen, och så vek sig benen igen. Nuorkade jag inte, och inte han heller. Först en granne, och sedan en till och jag – lyckades få in honom i hissen. Och in genom ytterdörren, där jag dragit fram hallstolen så att han kunde dimpa ner i den.

Tackade grannen, vek ihop rullatorn och lyfte in den. Jan satt i stolen i hallen en bra stund, till slut kom han upp så att han kunde vackla med rullatorn in i vardagsrummet. Jag hämtade kontorsstolen som är på hjul och han lyckades sätta sig i den. Därmed kunde jag rulla in honom i rummet, flytta på bordet och skuffa teven en bit bort. Nu sitter han där, äter lite salami och dricker en klunk av sitt alkoholfria vin.

Är det dags nu, för flytt? Som hans mamma fick lov att flytta, när det inte gick hemma längre, ens med hemtjänst. Eller kan det fungera med mera hemtjänst, och mig på nätterna? Plus larmet. Vet inte just nu, ”det är svårt att sia om” sa han själv nyss. Men han oroar sig. Förstås.

För en stund sedan kom den där frågan igen, ”var bor du?”. Då frågade jag honom om han inte visste vem jag är. Han svarar ”brorsan”, men backar direkt och försöker förklara att han ser flera, fast han vet att det inte är så. En stund senare undrar jag om han vet vad jag heter. ”Anders?” – ”Erik?” När jag säger Margareta, ser han inte särskilt förstående ut, men försöker säga något som låter som ”före detta”. Jag säger ingenting.

3 januari – är han som vanligt igen, går knackigt, men går. Och vet vem jag är. Gårdagen var för påfrestande, med dålig sömn inför den sk dagvården, buss som inte kom och dagvård som därmed ställdes in, plus alltför ansträngande promenad. Nästa frisörbesök får ske per bil.

Photo by Engin Akyurt on Pexels.com