Hon som är jag

Hon tittade på den stora kassen med plastförpackningar, tomglas och tidningar. Den glömde hon ta med när hon åkte in och handlade tidigare idag. Hon glömmer ofta något, numera. Ibland gör det henne orolig, för det mesta lyckas hon ignorera sin oro. Och hon hittar faktiskt de namn hon nyss inte kom ihåg, efter en stund. De kommer lättare om hon inte försöker minnas.

Kanske minskar också oron för egen del genom att hon kan jämföra sitt minne med före detta makens. Han minns sådant som är långt tillbaka i tiden, men inte det som hände nyss. Hon är tvärtom. På ett märkligt sätt kanske de kompenserar varandras tillkortakommanden. Det gör tyvärr inte att allt fungerar som det ska.

Numera har hon tagit över alla hushållsbestyr, utom disken efter frukost och middag. Ibland torkar han också det han diskat. Hon handlar, lagar mat, städar, doserar medicin i dosetten, tvättar – och sköter allt annat också. Han litar på att hon klarar det. Och än gör hon det, men hon börjar svikta. Hur länge till? Och vad ska hända för att hon inte ska orka längre?

För någon vecka sedan orkade han inte fram till hissen efter att ha gått från frisören. Han satte sig innanför gårdsporten. Hon fick inte upp honom, en granne och hon försökte. De orkade inte. När en annan granne också kom, lyckades de få honom att stå och hålla i sig i räcket i hissen, och åka upp till lägenheten. Grannen fiskade upp nycklarna ur hans ficka och låste upp, hon hämtade en stol som han kunde sitta i och hämta sig. Det gick. Men hon vill inte uppleva det igen.

En kort promenad idag här ute där hon bor gick bra.

Hon som ännu är jag.

Jag läste en bok ”Hon som var jag” om en Alzheimersjuk kvinna (författare Wendy Mitchell). En mycket bra bok om en skrämmande förändring av en kvinnas liv, och alla hennes sätt att hantera att annat liv, ett hon inte visste något om. Hon verkade stark. Kanske är hon det ännu.

Före detta maken är inte stark på det sättet. Kanske väntar han bara på att alltihop ska ta slut, att hans förmåga att förstå och minnas ska försvinna helt, så att han enbart behöver äta, dricka, kissa, skita, sova, vakna. Och så samma sak igen. Tills det inte heller behövs längre. Jag vet inte. När jag frågar om han är orolig för något, svarar han ofelbart ”nej”. Oavsett hur orolig jag tycker mig se att han är. Numera slipper han den sk dagvården, som enbart gjorde att han sov dåligt natten innan, och blev störd när inte hämtningen fungerade, trots att han satt där färdigklädd och väntade.

Jag är inte han, han är inte jag. Viktigt att jag kommer ihåg det, han vet nog.

Nu är han på toaletten och kissar. Vår överenskommelse nu är att han inte ska försöka torka upp det som kommer bredvid. Det ska jag göra, eftersom jag ändå får torka efter honom. Att sprida ut kisset över golvet med toalettpapper fungerar inte. Trots att vi är överens blir jag less. Och tvättar hans ytterbrallor igen, ibland två-tre par per dag. Tacksam för tvättmaskinen, när den inte fanns, tvättades det inte. Vad de måste ha luktat illa, alla gubbar med kissproblem – och kvinnor med för den delen.

three clothespins on clothesline

Photo by iOnix on Pexels.com

Inte än, men snart. Jag har torkat toagolvet igen…

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Hon som är jag

  1. bergalott skriver:

    Jag tänker ofta på dig Margareta och vet att när du inte skriver så orkar du inte. När väl dina rader ramlar in så blir det en bekräftelse på mina funderingar: hur länge ska hon orka?
    Oroa dig bara inte för din egen taskiga fundering om vem, vad, när och hur. Kognitiv glömska hette det. Det kommer du väl ihåg. 😉 Stressad hjärna som det inte finns något som helst fel på. Så de så!
    Kraaaaaaaaam ❤ ❤ ❤

  2. Tonymalmqvist skriver:

    Du skriver mycket bra, det tar tag i en, det berör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s