En tröstekvist

”Tröstekvist” är ett nytt ord skapat av en vän (Ulla Björneberg, tack)  i norr, ett vackert ord, för mig fyllt av mening. Lärkträd har många sådana tröstekvistar, både vintertid när de står där ruggiga och stripiga, och på sommaren när de är odisciplinerat gröna för att på hösten bli otroligt vackert orangefärgade, ungefär som hennafärgat grått hår (har provat en gång när mitt hår blivit grått, gör inte om det). Hade rött hennahår i flera år, och gillade det. Jag var stursk nog då, är det inte längre. Inte på samma sätt.

Önskar ibland att jag vågade vara som de där fantastiska gamla tanterna med orange hår och stooora brillor, som klär sig som de vill och som tycks ha ekonomi att skaffa sig alltihop. Borde leta på dem på nätet och glädjas åt deras livslust. Trots att de är gamla, som jag. Livslusten tar inte slut, om man är lyckligt lottad. Min har återkommit, den var mycket svag ett antal år när jag spelmissbrukade. Viktigt att påpeka, den tog inte slut, inte ens då. Att avsluta livet var aldrig ett alternativ. Tyvärr är det den enda möjligheten för många spelmissbrukare, och kräver ett aktivt ställningstagande. En narkoman kan ”råka ut för” en överdos, en alkoholist kan dricka ihjäl sig även om det tar några år. En spelmissbrukare måste bestämma sig – leva eller dö.

Har inte skrivit om eller tänkt på spelberoende på länge. Vill inte bara vara den spelberoende människan. Naturligtvis har det triggats igång av morgondagens möte. Hoppas vi kan ge varandra någonting.

Har just sett på ett danskt program om en demens pappa och familjen. Sista dagen, så bra. Så är det. Alla gör vad de kan, ingen kan göra någonting egentligen, mer än att se till de lekamliga behoven. När jag slutar titta frågar Jan ”var bor du egentligen?”. Så är vi där igen. Jag kommer aldrig att förstå hur och varför detta händer? Uppfattar han att jag ser på ett teveprogram som gör mig ledsen? Och hur får han ihop det med sin fråga om var jag bor? Jag talar om att jag har mitt rum innanför köket och han sitt vid sidan av – han säger ”okej, vet inte riktigt”… Och jag vet inte heller riktigt. Men det danska programmet var bra. ”Pappa. är du där.” Svar nej.

yellow animal eyes fur

Photo by Public Domain Pictures on Pexels.com

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En tröstekvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s