Inga hundbajspåsar i någon av tre butiker, nästa Molly-promenad får gå ner till hundaffären, där borde jag hitta det jag söker. Och hon tycker om att komma in där, med alla goda dofter.

Jan satt i hallen med uteskorna på när jag kom tillbaka. Men har så ont i knät att han valde att ta på tofflorna igen. Nu sover han i sin stol. Det här är inte bra.

Läste om en 95-årig österrikisk författare som skrivit en bok där anteckningar, semikolon, dikter, dagboksmeningar – allt finns. Hur hon i den skenbara oredan skapar sig själv, om och om igen. Patos och svala av Friederike Mayröcker. En mening i recensionen av Amelie Björck i Aftonbladet fastnar hos mig ”det poetiska jaget och dagboksgenrens jag är samma – varken fiktivt eller dokumentärt definierat genom handling. Det är ett skrivande jag som uppfinner sig självt genom texten och blir till just och bara där.”

Vet inte riktigt vad det betyder, eller vad jag läser in i de orden. Men de pratar med mig, kanske är det igenkänning, att jag när jag skriver gör ungefär detsamma (inga likheter i övrigt). Uppfinner mig själv, just här och nu, varje ögonblick. Särdeles poetiskt är det nog inte, men dagboksaktigt. Och inte fiktivt. Inte dokumenterat genom handling – vad betyder det? Förstår jag nog inte. Jag dokumenterar ju mina handlingar, det jag gör genom att berätta om det. Är det samma sak eller något annat? Jäklar vad knepigt det blev. Mitt förstånd kommer till korta. Ungefär som en ingresskrivare apropå börstips skrev (också idag, möjligen i samma Aftonblad): XX gör sig ann bla bla börsbla bla – i stället för att skriva att XX tar sig an… Trist med människor på tidning som inte klarar av språket.

Tråkigt att Jan inte kom ut idag, det var skönt ute.

Tog ur en hörapparat, för att slippa höra det som antingen är trafikbuller eller vatten i elementet bakom mig. Nu är det väldigt tyst. Jag bara tuggar. En stunds läsning kanske, tredje delen av Sagan om klanen Otori.

Men jag har ingen ro, småplottrar och plockar, slänger ett blomblad som äntligen ramlat av julstjärnan som stått sedan ett par veckor före jul och försummats vad gäller vattning. Den ser likadan ut, minus ett blad nyss. Otrevligt, men jag kan inte med att slänga hela blomman heller. Någon sorts liv är det ju i den. Som i oss, vi två gamlingar som sitter här bredvid varandra. Den ena lite längre bort än den andra. Jan och jag, igen, efter många år isär. Nu isär på ett annat sätt än då.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vad är det som gör att jag ofta kommer på att jag ska tvätta glasögonen, när jag just smort in händerna? Det finns säkert någon ”lag” som förklarar detta, Murphy´s law till exempel, vad säger den? Har jag glömt om jag någonsin vetat.

Googlar och lär mig att ”om något kan gå snett, så gör det det”. Vet inte om det är direkt användbart i det här sammanhanget. Han, Murphy, måste ha varit en obotlig pessimist. Kan inte låta bli att kolla, han var tydligen ingenjör och uttalandet hade först enbart med tekniska lösningar att göra, något med slädar på 40-talet.

Mera vardaglig spridning anger exempel som att det enbart regnar när man glömt sitt paraply, eller att den kö man väljer i butiken oftast är den långsammaste. Så att, om jag smörjer in händerna är det klart att jag därmed måste tvätta glasögonen (och därmed ”förlora” handinsmörjningen). Tja, kanske är det så.