En gentleman i Moskva

saint basil s cathedral

Photo by Julius Silver on Pexels.com

Det blev ett blogginlägg, även idag. Och ett till. Annars har jag varit lat med att skriva i min beskrivarblogg. Lat eller alltför upptagen med/av annat.

Nu dansar markiserna på huset mitt emot, vinden ökar uppenbarligen även här. Skönt att inte behöva gå ut, hoppas inget händer på landet där sonen är, och därifrån han ska åka i kväll. Eller sent i eftermiddag. Ringer honom, får inget svar. Blir förstås genast orolig… Förhoppningsvis ringer han tillbaka när han ser att jag ringt. Morsor blir aldrig för gamla för att ängslas, även om ”barnen” är rejält vuxna.

Farbrorn tvärsöver har tänt lamporna i köket igen. Ser honom just inte, bara hans rörelser när han passerar kökslampan eller donar med något vid diskbänken, den lampan börjar jag känna igen.

I morgon kommer Molly tillbaka, hoppas hennes öga är friskförklarat. Kanske åker vi hem till mitt på tisdag och stannar några dagar. Beror på vädret. Och på Jans svullna fot. Och min form.

Soppan doftar lovande. Har klippt bacon i mindre bitar och lagt på hushållspapper för att mikra innan vi ska äta. Och soppan ska mixas. ”Köksfranskan” är full av ord som mina föräldrar inte kände till. Jag använder inte mixern särskilt ofta, tycker till exempel att en trattkantarellsoppa är godare icke mixad. Mikron används mest som tidur för äggkokning. Säkert klimatonödigt. Som vårt bilåkande. Flyger dock icke. Även om jag idag skulle ha råd, och tågåkande förmodligen är dyrare, så känns inte flyg som något alternativ.

Till platser som ingen kan åka tåg till vill jag inte. Fast hur är det med Shetlandsöarna? Alternativa sätt att ta sig dit? Förmodligen tåg till Calais, tunneltåg  och tåg vidare i England? Sedan? För dit vill jag innan jag blir för gammal och orörlig. Vill stanna där någon/några veckor, kanske skriva, kanske bara vara. ”Un sueño”, apropå förra blogginlägget.

Persiljerot var för mig en okänd rotsak, tills jag pratade med kocken som lagar soppan i Näsåkers församlingshem. Han berättade att persiljeroten är det som gör soppan. Och hans soppor var/är (hoppas jag) gudomliga. Har såvitt jag begriper ingenting med persilja att göra, ser ut som en palsternacka – men den ena buktar inåt i blastfästet och den andra utåt. Fråga mig inte vilken som gör vad. Nu har jag båda i middagens soppa. Kan inte bli fel. Den kocken har fått mig att göra egen kålsoppa och flera andra soppor de senaste åren än tidigare i livet.

Jag känner att det doftar gott, Jan gör det tyvärr inte. Undrar hur/om han vet att något är gott. Han verkar veta, säger det när jag frågar. Doft och smak hänger så ihop för mig, även om de är skilda storheter.

Hoppas få beställd hundmat i morgon. Molly kommer hem, och det enda jag har är det som ligger i hennes skål. Blodpuddingen är ännu inte inköpt, men det hinner jag i morgon.

Sonen har inte ringt tillbaka. Jag ringer igen. Nu är det upptaget. Bra, hoppas jag. Min oro är förhoppningsvis ogrundad, men bygger på gamla erfarenheter. Inte av just den här sonen, men obesvarade telefonsamtal som inte innebar något positivt. Långt tillbaka, och nyligare. Frågetecknen går igång. När jag ringer igen efter tio minuter går signalerna fram, men ingen svarar. Det här är definitivt inte en ängslan jag behöver. Nästa gång jag ringer svarar han, telefonen hade legat kvar i lilla huset. Allt var bra. Och jag är lugn. Livet en dröm.

Så har jag än en gång idag gjort rent på toaletten. ”Jag förstår inte”, säger Jan. Försöker hittills förgäves få honom att sitta ner på toaletten, men det är antagligen för besvärligt. Han behöver då ta av sig fleecetröjan och fälla ner hängslena, och dra ner brallorna. Ska det vara så jävla svårt.

Tror det är dags för gentlemannen i Moskva igen. Om jag fortfarande vore spelmissbrukare är det nu jag skulle sätta igång. Det gör jag inte. Och det är jag omåttligt glad över.

Läser, sakta för att vara jag, om greven i Moskva. Ord, meningar, skeenden är värda uppmärksamhet som lätt tappas bort vid snabb läsning. Jag läser ofta fort, ibland för fort. Det gör inget om boken är ”lätt”, men den här gentlemannen kräver min långsamhet. Författaren heter Amor Towles, och boken En gentleman i Moskva. Rekommenderad av min kära svägerska, utan henne hade jag aldrig hittat boken.

Boken erbjuder en sorts vila från dagens verklighet. Inte för att det liv som levdes då i Moskva på något sätt var enklare. Tvärtom. Men via boken kan jag lämna mitt eget liv ett ögonblick, och se, känna, dofta, uppleva grevens liv i hans husarrest på ett hotell. Hans livsrum inskränktes till ett litet vindsrum, när han föll i mera onåd än tidigare. Och han började arbeta som kypare där han tidigare varit uppskattad gäst. En bok med många bottnar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till En gentleman i Moskva

  1. Tack för dina inlägg, de griper tag i mig. Här blåser och regnar det som….Åh, vad jag känner igen det där med att ringa och bli orolig så fort ingen svarar…Jag är världens ocoolaste mamma. Kram på dig!

  2. beskrivarblogg skriver:

    Mors ocoolaste mamma, som om andra funnes -och om de gör det så vill jag inte veta

  3. Ninna skriver:

    Men du skriver i alla fall! Och lika, bra, härligt och underbart som vanligt.
    Undertecknad tycks mest sitta och lata sig med nån film, eller, ja, lata sig. Kanske inte helt sant, men nästan på. Nå! Det går väl i perioder, det där. Som det mesta annat.

    Var på Österlen i helgen medan stormen drog på. Vi kom hem ordentligt i söndags eftermiddag i alla fall. Men när vi stannade till vid en mack på hemvägen, kunde jag bara med nöd och näppe ta mig ur bilen. När vi sen skulle sätta oss in igen och fara vidare de resterande milen, med kaffemugg och allt, så fick dottern hålla upp dörren för mig. Annars vete sjutton hur det hade gått.

    Nämen hoppsan! Där har jag ju nånting jag skulle kunna skriva om! Tycker oftast att jag inte har nånting alls att komma med. Men de stora, viktiga ämnena är det tunnsått med.
    Ha det gott! Kram!

  4. beskrivarblogg skriver:

    Tack för din uppmuntran Ninna, du gör mig glad. Stort eller smått, allt tål att skrivas och berättas om, just nu har jag t ex lyckats få en tid för fd maken hos husläkaren här i Sundbyberg, om en vecka. Färdtjänståkning måste ske en timme före den bokade tiden, och hemfärd en timme efter rimlig tid för läkarbesöket. Man får inte välja tid hur som helst inte… Nåja, vi får åka och jag slipper oroa mig för hur besöket ska gå till – får väl ta med mig datorn och sitta och skriva medan vi väntar si eller så. Kram och ha en fin kväll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s